Hösten är här

Oj vilken rolig och fullspäckad vecka tillsammans med delar av gänget med mina gamla kurskamrater och deras män! Med solen fortfarande strålande, blev det massor med bad och snorkling, och i de ljumma, mörka kvällarna satt vi länge, länge ute och pratade och åt eller tog något att dricka, nöjda efter att ha vandrat till Mt Ochis topp,  Castello Rosso, Tsoukali eller kolonnerna. Det blev riktigt tomt hemma när vi hade följt dem till färjan på fredagsmorgonen! Vi tror att det blir fler besök av dem i Karystos framöver!

Vi i gänget brukade kalla oss för ”nekroserna”. Det finns en historia bakom det. Vi gick på sjukgymnastinstitutet tillsammans i slutet på 60-talet. Den första sommaren träffades vi en ljuvlig sommarhelg i Cris´  sommarstuga i Dalarna.  Vi rodde,  badade i sjön och  flöt på gummimadrasser efter båten, och det enda vi hade på oss var strategiskt placerade näckrosor. Eftersom vi läste massor av medicinsk terminologi hade vi roligt åt att kalla oss för nekroserna (nekros = vävnadsdöd). Med åren och kropparnas slitage, har vi kunnat konstatera att det kanske inte var det mest lyckade namnet. Så i de sammanhang det används numera, säger vi  ”näckrosorna” istället.

Ida, som hade varit klassmamma, tog initiativ till att vi började  träffas igen för 12-13 år sedan och nästan alla har lyckats komma nästan varje år. Vi har varit hos varandra från Byske i norr till Gemla i söder. Så småningom kom våra respektive män med, först som chaufförer men de senaste åren med fullständig självklarhet. Och det roliga är att de trivs tillsammans minst lika mycket som vi gamla kurskamrater.

Happy hikers vandring blev för ovanligheten på lördagen och gick på småvägar i Karystos västra utkanter upp till den gröna byn Kalivia där det blev ett stopp för intag av vatten och egentillverkad tsipourou hos byns f.d. taxi-chaufför som numera har en liten servering/butik/kiosk. Marijke berättade att Kalivia betyder ungefär ”små hyddor” och står för att förr fanns det mängder av skydd för getter och får i området. De här vandringarna är intressanta och väldigt sociala, särskilt när vi går på grusvägar och kan gå bredvid varandra och prata. Nackdelen är att jag fullständigt tappar bort vart jag är när jag går och pratar och antagligen inte skulle hitta samma väg själv igen. Nästa vecka blir det antagligen en tuffare vandring i Styra mitt i veckan för dem som vill, då hoppas vi att Kjell och Martin som kommer idag, söndag, vill följa med!