Kanela ”vår” hund/”our” dog!?

Jag tror att vi behöver skriva särskilt om Kanela och hennes liv här. Det är nog lite svårt för en svensk att förstå!

I hela Grekland och i vår stad Karystos finns det löshundar, stadshundar, dvs hundar utan ägare. Ingenting som upprör någon här, så länge de inte blir för många eller uppför sig på ett sätt som inte fungerar tillsammans med människorna omkring dem. Så vitt vi vet finns inget egentligt reglemente som talar om vad som ska gälla. Vänligt sinnade människor ger dem mat och beskydd, en del av dem som inte gillar dem avlivar hundar som uppför sig illa, eller när de blir för många.

När vi kom hit för snart precis tre år sedan, fanns en ganska stor grupp hundar, lite obehagliga tyckte jag, när de samlades tätt intill mina ben på väg in till eller från stan. Kanela fanns i utkanten av gruppen, med låg status, lite mobbad kanske man kan säga. Hon försökte närma sig oss, utan att vara påträngande, men, särskilt jag, sa absolut: stopp! Så fick vi reda på att alla löshundarna var behandlade för mask och loppor av veterinärerna, att alla med dåligt temperament var borttagna och att tikarna var steriliserade. Vi upptäckte också att i hundarnas ”uppfostran till stadsmedlemmar” här, ingår att ”folk” kastar sten mot eller på dem när de kommer för nära. Vilket innebär att om man böjer sig ner och tar upp en sten (eller låtsas), så vänder hunden/hundarna i regel genast och ger sig iväg. Vetskapen om detta gjorde att hundkontakterna blev mindre obehagliga och att hundgruppen blev mindre påträngande.

När gruppen höll sig längre bort, smög Kanela sig försiktigt närmare och visade tydligt att hon gärna ville gå tillsammans med oss. Hon började sova utanför huset och följde med oss på våra promenader. Vi la en matta att sova på och började ge henne mat och vatten i skålar utomhus. Tillsammans med vår granne Maria plastade vi in en stor papplåda till koja, som så småningom istället blev till en träkoja byggd av pallkragar. Trots att ytterdörren stod öppen gick hon aldrig in i lägenheten. Förrän plötsligt efter c:a ett år då Roffe stod och lagade mat. Hon kom in till köksvrån, satte sig och tittade en stund och gick ut igen. Därefter började hon komma in regelbundet och fick så småningom en egen sovplats inomhus. Kanela har blivit ”vår” hund, sover och får mat av oss, får avmaskningspiller och loppmedel av oss, följer oss till stan, åker med i bilen, vandrar tillsammans med oss i Happy Hikers osv. Men Kanela väljer alltid själv. Går hon fram till dörren så släpper vi ut henne. När vi vandrar eller går ner på stan har hon inte koppel. Halsband har hon bara som en markering att någon tar hand om henne. Men en ”lydigare” hund får man leta efter! Hon kollar alltid vad vi vill. När hon går med oss i byarna känner vi att vi ansvarar för att hon inte springer in på gårdar eller är hotfull för höns eller killingar. Då är det viktigt att hon förstår att hålla sig nära oss och komma när vi vill.

Kanela är en ovanlig hund, hon har överlevt fler år än de flesta andra hundar här, genom att, helt av sig själv, ha lärt sig att bästa sättet att få mat och kärlek är att vara människor till lags! Hon gör allt hon kan för att bli omtyckt och för att människorna omkring henne ska vara nöjda! Hon har blivit en sorts maskot i Karystos. När vi går på stan säger folk överallt: ”Kanela, pou eivai, hur är det” klappar om henne och har med godbitar till henne. Veterinären (som steriliserade henne) säger att hon är en mycket smart hund. När vi inte fick betala en räkning hos honom sa han: ”Hon är min hund också!”

Vi åker ju bort då och då och på sommaren i många veckor. Första sommaren försökte vi ordna med ”vikarie” när vi for. En familj i huset bakom ville gärna ta hand om Kanela och hon kände dem dessutom väl, brukade ligga och darra i deras altansoffa, tillsammans med deras egen skotträdda hund, när åskan gick eller man sköt raketer i stan. Vi flyttade hundkoja och mat dit. Men icke! Kanela låg utanför vår lägenhet i tre dygn och drog sedan ner på stan. Hämtades och försvann igen. När vi kom tillbaka efter sju veckor hade hon sin plats på stranden bredvid solstolsvakten Nicos vid hotell Apollon och hade blivit vän med alla hotellgästerna. Efter lite tveksamhet  valde hon att gå med oss igen. Men nätterna tillbringade hon för det mesta utomhus tills vintern kom. Andra sommaren lämnade vi henne och förstod att hon skulle klara sig.

Den här sommaren var Magnus och Caroline på Apollon i juli strax innan vi skulle fara till Sverige. Kanela följde med dem in i receptionen och de försökte fösa ut henne. Lite sårad satte hon sig i entrén. Då berättade damen i receptionen att Kanela hörde till hotellet och visade dem att hon hade en egen sovplats bakom receptionsdisken. ”På somrarna bor hon här, men på vintrarna bor hon hos ”svenskarna””, berättade damen!

När vi kom hem efter Sverigebesöket i år dröjde det ett par dagar innan vi träffade Kanela. Men Roffe kollade på hotell Apollon hur hon mådde. ”Joodå, hon bodde där och hade mycket bestämda vanor. Kl 6 på morgonen kom hon, badade och fick mat, sov till 12 och gick sedan till stan där hon fick mat på ett souvlaki-ställe och träffade sina kompisar. Efter ett par timmar var hon tillbaka och sov till kl halv ett på natten då hon återigen gick ner på stan.” Nu har hon för det mesta bytt mat-och sovplatsen till oss, går med oss på våra promenader, men har hittills bara stannat någon natt. Och vi stänger bara undantagsvis ytterdörren för att hon ska känna sig fri!

Kanela har lärt oss mycket om vad en hund kan vara helt på egen hand, utan våra ”dressyrkurser”. Hon är en fri hund, en Lufsen, som gör som hon vill och som enligt många fler än vi verkar vara en mycket lycklig hund! Och vi tror inte att vi någonsin kommer att vilja ha en hund som bara lever på våra villkor, går ut när vi bestämmer och nästan alltid måste gå i koppel.

Jag grunnar ganska ofta på varför hon ”adopterade” just oss, hon har många andra möjligheter, men vet faktiskt inte. Kanske är det just för att vi låter henne vara fri!? Vi känner oss faktiskt lite priviligierade när det är oss hon följer på stan!

 And the Google translation:

I think it´s needed to write especially about Kanela and her life here. It’s probably a bit hard for a Swedish person to understand!

In all of Greece and in our city Karystos there are free dogs, city dogs, ie dogs without owners. Nothing that upsets anyone here, as long as they do not get too many or behave in ways that do not work together with the people around them. As far as we know, there are no real regulations that tell you what to apply. Some people give the dogs food and protection, others who don´t like them, poisen dogs behaving badly, or when they become too numerous.

When we came to Karystos, almost exactly three years ago, it was a rather big group of dogs here. I felt a bit uncomfortable,, when they came close to my legs on the way to or from town. Kanela were on the outskirts of the group, with low status, a little bullied, you might say. She tried to move closer to us, without being intrusive, but, in particular I, said absolutely: Stop! Then we found out that all the free dogs were treated for worms and fleas by veterinarians,  all with bad temper was removed and the females were sterilized. We also discovered that the dogs’ upbringing to ”town- members ” here, includes people throwing stones at them when they get too close. Which means that if one bends down and picks up a rock (or pretend to), then turn the dog / dogs usually immediately and run off. Knowing this made the dog contacts became less unpleasant and the dog group became less intrusive.

When the group was further away, Kanela cautiously sneaked closer and clearly showed that she wanted to go with us. She started to sleep outside our house and to accompany us on our walks. We started to give her food and water in bowls outside. Together with our neighbour Maria, we maid a big paperbox to a hut, which later where changed to a log cabin built by pallet collars. Although the front door was open, she never came into the apartment. Until suddenly after about a year, when Roffe cooked food. Kanela came in to the small kitchen, sat down and watched for a while and then went out again. After that, she began to come in regularly and then got her own sleeping place indoors.

Kanela has become ”our” dog, sleeps in our place, get food, the deworming pills and flea product from us, follow us to town, goes with us in the car, walk together with us in the Happy Hikers etc.. But Kanela always choose herself. If she goes to the door so we let her out. When we go down to the city, she has no leash. Necklace she has, just as an indication that someone is taking care of her. But a more ”obedient” dog may be looked for! She always checks what we wishes. And when she is walking together with us in the villages, it´s important that she does not run into the gardens or threaten hens or lamb. Then she must understand to stay close to us and come whenever we want her to.

Kanela is an unusual dog, she has survived more years than most of the other dogs here. Through, all by herself, having learned that the best way to get food and love are to please people! She does everything she can to be liked and to the people around her to be happy! She has become a kind of mascot in Karystos. When we go around in town, people everywhere say: ”Kanela, pou eivai, how is it” pets her and have the goodies to her. The vet says she is a very smart dog. When we tried, without succeed, to pay a bill, he said: ”She is my dog too!”

We go away some days every now and then and in the summer for many weeks. The first summer we tried to arrange for her when we left. A family in the house behind wanted to take care of Kanela and she knew them well. She used to tremble in their patio sofa, along with their own gun-shy dog, when the thunder went or they shot rockets in town. We moved the doghouse and food to them. But no! Kanela was outside our apartment for three days and then pulled down on the town. Taken home and disappeared again. When we came back after seven weeks she had her place on the beach beside the sunchairguard Nico at Hotel Apollon and had become friends with all the guests. She was a little hesitant at first, but after a few days, she decided to join us again. But she most often spent the nights outdoors until winter came. When we left for the second summer, we knew that she had the power to survive without us.

This summer, Magnus and Caroline were to hotel Apollon in July, just before we were to go to Sweden. Kanela went with them into the front desk and they tried to shoo her out. A little offended, she sat down in the entrance. Then, the lady at the front desk, told them that Kanela belonged to the hotel and showed them that she had a separate sleeping area behind the reception desk. ”In the summers, she lives here, but in the winter she lives with ”the Swedes ”,”  the lady said!

When we got home after the visit to Sweden this year, it took a few days before we met Kanela. But Roffe checked with the hotel Apollon how it was with her. ”Oh yea, she lived there and had very definite habits. At 6 in the morning she came from town, bathed and got food, slept till 12 and then went to the town again, where she got food at a souvlaki-place and met her friends. After a few hours she was back asleep for at half past twelve at night, when she again went down to the city.”

Now, she has mostly changed her eating and day-sleeping place to us and join us on our walks, but use to go away in the night. And we  only rarely close the front door for her to feel free!

Kanela have taught us a lot about what a dog can be, completely on her own, without ”training classes”. She is a free dog,” the Tramp”, who does what she wants and who, according to many more than us, seem to be a very happy dog​​! And we do not think we will ever want to have a dog that lives only on our terms, go out when we decide and almost always have to walk on a leash.

I am quite often pondering about why she ”adopted” just us, she has many other possibilities, but do not really know. Maybe it’s because we let her stay free !? And we indeed feel a bit privileged,  when it is us she follows around town!