berggrunds.se

Att bo vid fjäll eller hav innebär stor dramatik när vädret växlar. Vi har tidigare bott i Västervik på östkusten,  på ön Vidö utanför Västervik och i Handöl vid fjällets fot i Västjämtland. Nu bor vi i Karystos strax intill havet med ett 1398 meter högt fjäll på gångavstånd bakom oss. Alltså: dramatik!

Vi fick några underbara lugna soldagar, en försmak om vår och sommar, innan vinden vände till nordlig igen med regn och blåst.

Vi hann göra en härlig (och brant) långpromenad till en grön och frodig dal lite längre västerut än vi varit förut, till de gamla, trånga byarna Kalivia och Lala och till dalen ovanför kyrkan Agia Triada. Vi hittade nya små vägar och nya mål för kommande upptäcktsfärder i området. Och högt upp på bergskanten ovanför AgiaTriada såg vi en grottöppning som vi ska ta oss till en dag med hyfsat väder och med vandringskängor på fötterna.  Vi är djärvare nu och provar stigar även om vi inte säkert vet vart de leder. Längst in i dalen vid Lala kom vi till en gammal vattenkvarn, fick korsa ett vad och gå kanske 100 meter på en av de urgamla sten-belagda stigarna, som gör mig så ödmjuk inför historien, innan vi kom fram till en asfalt-väg igen alldeles bakom ett hus.

Det är inte helt fel att efter en promenad eller efter gymmet belöna sig själv med att doppa en grekisk kringla med apelsinsmak i grekiskt kaffe i solskenet utanför lägenheten!  Livet är underbart, fönsterluckorna öppna och ytterdörren står på vid gavel för att släppa in solens värme.

Så ändrar sig vädret. Åskan rullar in,  blixtarna lyser upp himlen och det mullrar och skräller runt omkring. Det börjar regna, regnet öser ner och vägarna utanför vårt hus omvandlas till leråkrar. Alla fönsterluckor stängs och dagarna levs inne i ”grottan” med snabba utflykter med bil till affären.

Nu ska vi få några dagar med starka vindar, regn och bara några få plus-grader. Flera båtar har redan ankrat upp i bukten utanför. Nästa vecka förvarnas det t.o.m. om snö! Vi får bunkra upp med ved och filmer och hoppas att nätet fungerar!

Kanelas ”hus” är färdigt och får stå framför vår entré tills vidare. Det blev flask-grönt och hon klev in i det så fort Roffe la dit hennes filt. Hon vill nog gärna flytta in hos oss, men hur ska vi kunna klara att ta det ansvaret när vi måste fara till Sverige 5 – 6 veckor i sommar? I så fall måste vi ha delad vårdnad med någon annan! Tills vi har rett ut det provar vi om hon kan acceptera att gå i koppel.

Vi har mycket nöje av att studera henne. Exempel: Ibland ”tar hon sig en geting”, d.v.s. hon tar getingen blixtsnabbt in i munnen, spottar ut den igen och petar sedan på den omtöcknade getingen och klappar till den med tänderna tills den är stilla och då äter hon upp den.  Dessutom gillar hon skaldjur , dvs skalbaggar och andra kryp, som jag verkligen ogillar.

Grekiskan är ett svårt språk. Vi börjar kunna läsa bokstäverna ganska bra, men vet ju inte vad det vi läser betyder. Nu har äntligen ett utbildningsmaterial från folkuniversitetet kommit, så de närmsta dagarna med dåligt väder ska bli de första riktiga språkkurs-dagarna. Roffe har bättre språköra än jag så han förstår en hel del  av vad som sägs och klarar sig bra i affärerna, medan jag fortfarande säger tack eller thank you spontant, istället för efcharisto i affären.

Nästa uppdatering sker i februari, vårvintermånaden och vi har varit här i fyra månader!

Vi har haft några dagars nordlig vind med kyla och snön kröp ner ända till 200-250 metersnivån.  Det är en ganska märklig känsla att gå i sina vinter-Craft, med snön piskande mot ansiktet i bland grönskande gräs,  vårblommor och prunkande mandelbloms-och mimosaträd.

I början av veckan tog vi en riktigt lång och kall tur upp på berget via byn Mekounidha mot 450 meters höjd och sedan en gammal grusväg över till Mili, byn som har varit utgångspunkten för många av våra vandringar. Förra året tog vi den grusvägen när vi ville bestiga M. Ochi från baksidan. Vi mindes den som en trevlig smal väg längs bergskanten, farbar med en robustare bil om man skulle vilja. Nu fick vi verkligen se vad sommarens störtregn har ställt till med! Bitvis är vägen helt raserad, träd, jord och stenar har följt med vattnet nedför bergssidan och vid en bäckravin var överfarten helt bortspolad. Vi fick söka en väg ner genom leran för att komma förbi och ingen bil kommer att köra där igen. Sorgligt och ett exempel på hur fort det som människan bygger kan försvinna! Så när vi hittar de sten-belagda stigarna som har flera tusen år på nacken, förstår vi att det är små underverk vi ser!

Vi bor bra, i utkanten av staden men nära till all service, 7 min till torget, 10 min till bästa bagaren och 15 min till gymmet i utkanten på andra sidan stan. Det är bara en äng och en kyrkogård mellan oss och en härlig strand vid havet, och på ängen står ofta en häst och betar.  Sporthallen är alldeles bakom oss med wolleyboll-matcher på schemat. I lägenheterna runt oss bor flera greker som vi sakta lär känna. Kanela bidrar till många samtal med andra hundägare eller hundälskare.

Hundkojan är snart klar. Den ska ha öppningsbart snedtak och målas grön i samma färg som fönsterluckorna. Vi vet bara inte riktigt var vi ska placera den så att hon kan bo i den även i sommar när andra personer hyr in sig i lägenheterna. Tänk om de inte skulle tycka om henne!

I slutet av veckan vände vinden till sydlig och värmen kom tillbaka. Härligt att kunna öppna alla fönsterluckor och släppa in ljuset igen! Det är inte konstigt att solen har dyrkats som en gud i många religioner. När den värmer huden blir man verkligen lycklig!

Kanela och jag gick en promenad i solen medan Roffe snickrade på hundkojan. Efter bara några minuter befann vi oss mitt i ett jordbrukslandskap, i en ljudmatta av kacklande höns och gäss, fågelkvitter, skällande hundar, bräkande får och getbjällror och med vågornas dån hela tiden i bakgrunden. Man kan förresten stöta på både får, getter och höns mitt i stan. Vi bor som sagt bra!

Den här veckans stora händelser är ett sjukhusbesök och att kaminen har kommit och installerats.

Roffe ska med jämna mellanrum ta ett prov på sitt långtids-socker, och nu var det dags! Grann-Maria, som jobbar på sjukhuset, ordnade en tid på tisdagen, och jag passade på att tåga med eftersom det var ett utmärkt tillfälle att lära sig hitta och att ta reda på hur det går till här. Efter en stunds väntan framför TV:n tillsammans med många andra, fick vi träffa en sköterska som skrev ”beställning” till labb, och det blev alla möjliga prover som skulle tas. Maria var med som tolk. Ner till labb, vänta ett par timmar för att senare komma tillbaka och träffa doktorn.

I pausen mellan provtagningen och doktors-besöket dök vår hyresvärdinna upp och meddelade att ”a biiiig box” var på väg! Koula pratar lika lite engelska som vi pratar grekiska, så vi ringde efter Panajoti för att kunna samtala med henne på riktigt. Den stora boxen dök upp i en stor lastbil som höll på att backa sig helt fast på den dåliga grus/sandvägen intill vårt hus, och med gemensamma krafter fick de två chaufförerna, Roffe och Panajoti halvpallen med 180 kg kamin till vårt hus.

Med hjälp av Panajoti pratade vi sedan med Koula om flera olika saker, bl a ska hon hjälpa oss att ordna ett skattenummer och så har vi hyrt grannlägenheten hela april och maj för alla vänner som är på väg hit!

Till doktorn följde Panajoti också med. Och långtidssockervärdet var perfekt!

Sjukhuset är slitet och lite ruffigt, men stämningen är personlig och varm med skratt och utan känsla av hierarkier. Hierarkierna finns antagligen, men känslan var mer att: här hjälps alla åt och det är inte så märkvärdigt med det! Sekretess-regler finns antagligen också, men alla runt omkring var välkomna in i samtalet runt Roffes hälsa, inget konstigt med det heller!! Vi var glada och upprymda som efter en fest när vi kom därifrån och ingen av oss känner någon ängslan för att behöva komma dit igen!

Efter gymmet på onsdagen, hämtades en rörbit för anslutning av kaminen till skorstenen och Roffe och jag dammsög alla byggvarubutiker i hela Karystos innan vi till slut hittade en bit mineralull för att stoppa upp som isolering runt röret.  Panajoti och Roffe hjälptes åt att få in alltihop i öppna spisen. Underbart att tända den första brasan, för vi har frusit ganska mycket inomhus när natt-temperaturen närmat sig nollan och vinden legat på. Vi håller fönsterluckorna stängda för då behålls värmen bättre och ibland när vi öppnar ytterdörren upptäcker vi att om solen skiner är det mycket varmare ute än inne.

Av halvpallen och pallkragarna ska Roffe nu bygga en hundkoja till Kanela.

Den här veckan har vi haft en del små motgångar. Roffe har haft ryggproblem och vi har båda haft en släng av förkylning. En morgon, när Roffe skulle ta bilen till bagaren, hade all olja runnit ur bilen och samma dag när jag skulle spola upp nytt vatten i hundskålen var det som kom ur kranen alldeles brunt! Hittills har det mesta löst sig ganska enkelt. Vi ringer helt enkelt Panayoti! Han följde med till en verkstad, där de hissade upp bilen, konstaterade att det var hål på oljetråget (vägarna runt oss håller väl inte allra högsta standard:-)) och lagade det omgående. Vi hade bilen samma em till en billig penning. Och vad gäller vattnet så visade det sig att det var en planerad reparation som Panayoti kände till, men som inte vår hyresvärd hade meddelat oss. Vi fick köpa dricks-vatten för ett par dagar, men redan vid lunchtid var vattnet klart och användbart till matlagning o.dyl. igen.

Vädret är spännande och omväxlande här i kampen mellan hav och berg. Vissa dagar, särskilt när det blåser,  fryser vi ordentligt och får användning för ull-underställ och jackor. Vantar och mössa har vi däremot inte haft nytta av ännu. Så kommer värmen tillbaka och i solen kan det räcka med en t-shirt.  Med jämna mellanrum regnar det och vinden ändrar ofta riktning. Landskapet som var torrt och brunt när vi kom hit blir grönare och frodigare för varje dag, och blommor tittar upp bland torra löv och nytt gräs. I hagarna ser vi inte längre bara får och getter, hästarna har också bete nu. Femte januari kavlade jag upp byxorna i solen på vår promenad, sjätte januari blåste det 16 m/sek med skurar av regn från söder och sjunde januari blåste det istället från norr.  Kanske vintern här kommer att vara ungefär som våren i Sverige, växla mellan kyla och värme, med enstaka snödagar, men också med  sommarvarma dagar.

Inomhus kan det bli riktigt kyligt och vi väntar ivrigt på kaminen som är på väg från Sverige och som ska bli till en insats i öppna spisen. Vi har AC:n som värmekälla, men den låter illa och ger ingen behaglig värme. Vi eldar många stearinljus, tack IKEA.

De flesta av de vilda stadshundarna har varit borta ett tag och vi gick till veterinären/hundshoppen för att fråga vart de tagit vägen.  ”They are poisened!” blev svaret.  Vår Kanela, en nysteriliserad tik och en stor svart hund som ”adopterats” och tagits till Aten, verkar vara de enda som har klarat sig. Antalet katter har också minskat betydligt. Tydligen lägger folk som inte vill ha djuren löst springande ut förgiftad mat . Kanela har kanske klarat sig för att hon får all mat av oss här i vår husgrupp. Numera när vi är ute och traskar och hon hittar något intressant vid en soptunna säger vi tydligt ifrån, och då släpper hon faktiskt benet eller vad det kan vara!

Idag har vi sett ”di svenske” kämpa i Tour de Skies sista backe, vi säger bara Hellner.

Nyårsveckan

Det var fantastiskt roligt att ha Petter här! På annandagen var det blåsigt och kallt och vi var trötta efter en sen juldags-kväll, så det blev en bilutflykt upp till masten och ”världsarvs”-kastanjeskogen.

Vid masten kunde vi nästan inte öppna bildörrarna pga den hårda blåsten. Och därifrån såg vi att toppen på Mont Ochi var helt vit.

På vägen mot Ochi signalerade bilen halkvarning och där leden till toppen börjar var temperaturen nere på -0,5 grader. Det låg snö på marken under träden  och kastanjernas kronor bar frost istället för löv. Imponerande gamla knotiga träd i en stor skog, som riskerar att försvinna pga att getter och får betar så hårt under dem att ingen föryngring kan ske. Vi ser verkligen fram emot att komma hit i vår när kastanjeträden blommar!

Tisdag var Petters hemresedag och eftersom vinden fortsatte att blåsa rejält bestämde vi oss för att skjutsa honom till bussen i Rafina via färjan  Styra – Agia Marina. Fungerade jättebra, en trevlig tur, vi slapp trassla på motorvägarna runt Aten och totalt hade vi kört 12 mil när vi var tillbaka i Karystos.

Och så kom solen och värmen tillbaka igen. Åtminstone någorlunda. Så Kanela och vi bestämde oss för att försöka hitta vattenfallet som mannen vi träffade vid byn Mili pratat om. ”Bara in i dalen och istället för att ta höger upp mot kolonnerna gå rakt fram och in i ravinen med träden.” Javisst! Vi klättrade, hasade och småskuttade mellan klippblock. Balanserade på stenar och fastnade i järneksgrenar. Funderade på att ge upp, men…. har vi kommit så här långt så. Till slut hittade vi platsen. Så vacker med marken täckt av löv från kastanj och lönn. Ett givet utflyktsmål i vår när det grönskar och är mer vatten! På återvägen fann vi den riktiga stigen, som vi upplevde som att gå på en autostrada.

Idag, nyårsafton, har det ringt på dörren två gånger och barn har sjungit och spelat på trianglar (och fått pengar). Nyår, mer än jul,  är den helg man firar och delar ur presenter åt varandra. Och så spelar man kort om pengar överallt på alla barer. Panayoti säger att idag spelar man och imorgon gråter man! Jag har läst att detta är en kvarleva från tiden då turkarna var herrar här. Man betalade skatt till dem vid årets slut och sedan hade man en chans att spela tillbaka pengarna.

Καλή Χρόνια (Kali Chronia) !!!!!

Julveckan började med några riktigt varma och sköna dagar. Natten till torsdag drog ett oväder med regn och stark vind in, och det tyvärr samma dag som vi väntade vår första gäst sedan vi flyttade hit –  yngste sonen Petter! Vi har tre möjligheter att ta oss till flygplatsen, ett: åka färja från Marmari till Rafina och sedan buss eller bil till Markoupoulio,  två: bila till Styra (3,5 mil) och färja över till Agia Marina och tre: bila via bron l Chalkida.  Att färjan från Marmari inte skulle gå pga  vinden kunde vi räkna ut direkt, så vi hoppades på färjan från Styra. Vi var ute i god tid på förmiddagen och  ösregnet prognosen hotade med var inte så farligt. Men nej, färjan i Styra gick inte heller, så det var bara att ge sig iväg till flygplatsen via Chalkida, visserligen en tur på 22 mil, men ändå så bra att den möjligheten finns!

Vi åt och kompletterings-handlade på IKEA, bl.a. en burk lingonsylt, och jag skaffade nya gympaskor på Factory Outlet intill.

På flygplatsen var det många som, försedda med blombuketter och ballonger, väntade på att ta emot de sina med kindpussar och kramar. Vi fick vänta länge innan Petter dök upp i sin mössa och ryggsäck. Underbart att få ha honom här några dagar!

Hela fredagen regnade och blåste det, så under dagen blev det små bilturer till bagaren och slaktaren och innesittarsamvaro. Men på kvällen firade vi med bläckfisk och lamm på restaurang.

Julafton tog vi första promenaden, tillsammans med Kanela, upp till klippkyrkan för att tända ljus och sedan tillbaka via nedre Aetos och havet. Vi kunde faktiskt sitta utomhus i solen och ta en mezé till lunch på stambaren. Julbordet bestod av fläskköttgryta med potatis/morotsstamp och apelsinsallad enligt Plura och efter det klådde jag Petter och Roffe i nästan varje omgång i Yatsi och Familjegeni!

Idag, juldagen,  har turen gått till marmorbrottet med de enorma kolonnerna och medan jag gick tillbaka ner mot byn Mili, klättrade Roffe och Petter upp till Tsoukali. På nedvägen träffade jag en äldre man, boende i Aten och i Mili, som berättade massor om sevärdheter och om vart man kan vandra. Bl.a. sa han att Tsoukali också kallas ung. Potiri, och att det står för ”kokkärl”. Han berättade också om ett vattenfall längst inne i dalen, där vatten i massor kommer ur berget, bildar en damm och sedan försvinner ner i en underjordisk älv. Nu tar vi en siesta innan vi duschar och går iväg till To Nikola för julmiddag med live grekisk musik, tillsammans med Elin och Panayoti och deras barn.