berggrunds.se

Havet har tagit över vår tillvaro. När luften är varm, varm, varm även i skuggan och solen bränner kan man alltid gå rakt ut i vattnet och hålla sig där tills temperaturen i kroppen är acceptabel igen.

Kommer vi ner till närmsta stranden Kochilli lite tidigare på förmiddagen, brukar vattnet vara fullt av kepsar och hattar som guppar omkring på 10 – 15 kvinnor och män i vår ålder och uppåt. Det är ljuvligt att se dem stapplande och vinglande hjälpa varandra ner mot vattnet och väl där bli förbytta till ystra tonåringar. De simmar, går åt alla håll, mjukar upp alla axlar och gör sina rörelseprogram, allt medan de skrattar och pratar intensivt med varandra. Under vintern har vi inte sett dem, men nu har de en fantastisk naturlig spa/rehab-anläggning inpå knuten och kommer att hålla på med att plaska till långt in i november.

Gymmet har AC och nu när temperaturen har stigit över 30 grader,  är det enda stället där vi verkligen orkar ta i fysiskt.

På kvällen, efter solnedgången, vaknar vi till liv och har gått ner på stan för en Giro Pita eller för att se fotboll på storbilds-TV tillsammans med andra som njuter av natt-svalkan.

Efter flera veckor med lite eller ingen vind, blev det en överraskning när det började blåsa i slutet av veckan. Vi hade glömt hur vinden kan ta i här i mötet mellan hav och berg. På lördag morgon när vi tittade ut hade flera av växterna blåst ur sina krukor och en av de stora krukorna hade blåst ner och låg i skärvor på gången. Eftersom det är så varmt står fönstren hela tiden öppna för att ge lite korsdrag och nu ligger ett tunt lager av terracotta-färgat damm över allting, golv och möbler och matvaror. Utanför ytterdörren samlas kvistar, jord, gräs och döda insekter som blåsten tagit dit. 13 m/sek och +32,5 grader, det har känts som en hårfön. Vinden är nordlig, så vi har hittat stränder mot söder där vi har kunnat bada och svalka oss.

Söndag ställde vi klockan på väckning för att komma iväg före värsta värmen och chansade på att vi skulle hitta skugga i Dhinosarie-ravinen. Vi gick sträckan Roffe var med och röjde förra söndagen och fortsatte sedan vidare ytterligare en bit. Det blev en underbar 4-timmars tur med avslutning på tavernan i Kolianou där vi åt den bästa ost-spenatpajen hittills.

På söndagskvällen var Roffe ner på stan, för att med hjälp av Christos , analysera valresultatet. Sammanfattning – Grekland får en regering men det är tveksamt om folket står bakom regeringen!

Nu har värmen kommit på allvar. Och med den blir vi mer och mer grekiska i våra vanor. Det går bara inte att vara aktiv under de varmaste timmarna, det blir ryggläge och ofta sömn istället. Och mat är inte särskilt intressant förrän solen har gått ner framåt klockan nio på kvällen. Men då är det otroligt skönt att strosa ner på stan i linne och kjol/kortbyxor och slå sig ner vid ett bord på någon trottoar. Medan stan sjuder av liv med lekande barn i parker och på torg och fullt med människor på barer och restauranger.

En dag gjorde vi en utflykt till Limonario Beach norr om Styra, dvs norr om vårt närmaste bergsmassiv Ochi. Vi fann en underbar strand full med runda småstenar, kristallklart vatten och med ”vårat” berg i fonden. Dessutom gick vägen genom ett ”toscanskt” landskap, små tavernor ramade in stranden och ovanför den låg ruinen efter ett medeltida fort!

Söndagen ägnades åt att hjälpa till. Marianne knöt etiketter till Montofolis dessertvin, medan jag,Rolf, for med några Karystosbor och mötte upp ett gäng från Chalkida där Dimosarieravinen kommer ner till havet. Varje år rensas ravinen så att man kan gå den. Det växer helt otroligt härnere. På vissa ställen var det så igenväxt att motorsågar var ända sättet att öppna. Vi slutade efter att vi öppnat hela sträckningen med en lunch i en av byarna på sluttningarna ner mot ravinen. Jag fick lära mig att ”en grekisk vandring slutar alltid vid en taverna” och att  ”vid ett matbord är alla greker”. En dag som lämnade en känsla av tillhörighet och massa skrapsår efter taggiga buskar.

Vi ägnar nu mycket tid till att bada och sitta i skuggan med en bok. Vattentemperaturen är svalkande och samtidigt varm, vattnet så klart som kristall. De e gött att leva!

Den här veckan blev effekterna av krisen i Grekland  tydligare för oss. Vår granne Maria har flyttat. Hennes lön på sjukhuset har sänkts från 1100 till 550 Euro/månad och det gör att hon inte längre har råd att bo i egen lägenhet utan istället flyttar till ett rum med delat kök och badrum. Vi kommer verkligen att sakna henne!

När vi tog en öl i Myli med ”happy hikers” förra söndagen, kom ett ungt par med barn förbi. Det var Johannes, Torun och Ruth från Sverige.  Släkt till Tryggve som vi träffade i oktober på vår första grillfest! Vi träffade dem några gånger och innan de for tillbaka till Sverige gick vi ut och åt tillsammans.  Krögarparet på restaurangen var just då barnvakter till sitt 2-åriga barnbarn och snart satt Ruth vid deras bord istället och åt friterad potatis med riven ost och skålade för glatta livet. När det spelades grekisk musik dansade allihopa bredvid bordet. Att ingen förstod ett ord av vad den andre sa verkade inte ha någon som helst betydelse.  Barn är verkligen inget hinder för restaurangbesök här, tvärtom! Tänk om vi kunde ta det lika enkelt!

På sätt och vis fick vi prova på det där med enkelhet när vi gick ner på stan på lördagskvällen och slog oss ned vid samma bord som Dimitrios och hans pappa. Snart dök resten av Dimitrios släktingar från Aten upp. Ett bord till behövdes.  Sedan kom hans fru Crysoula,  hennes väninna och föräldrar. Fullt med folk och borden drogs ihop till tre.  Naturligtvis talades det grekiska med enstaka inpass på engelska. Vi satt mest och lyssnade och iakttog. Men  kände oss ändå inte utanför. Mat kom fram, det ena fatet calamares och ostpaj efter det andra. Den ena flaskan ouzo efter den andra.  Det är ett väldigt enkelt och avslappnat sätt att umgås på. Man kommer när man vill och går när man vill. Men hur betalningen går till lyckades vi inte få reda på!

Karystos börjar sakta men säkert fyllas med fler människor och bli en semesterstad. Gator och trottoarer är städade, fler barer och restauranger öppnas och överallt står det nu stolar och bord utomhus. Stranden närmast oss har fått nya parasoller och beachwolleyplan. Hinder stoppar trafiken från att köra på hamngatan. Och på nätterna sjuder innerstaden av liv.

Happy Hikers söndagsvandring gick till Lalas gamla kvarn, via smala stigar tillbaka över gamla bron, äldsta kvarvarande kyrkan som också var biskopssäte, till Agia Triada och tillbaka till en hägrande kall öl i byn Kalivia. Jag som inte har gillat öl särskilt mycket är snart beroende. Det finns inte mycket som går upp mot en riktigt kall öl efter en lång, varm vandring!

Vandringens höjdpunkt var annars en inbjudan från tonåringen Jannis som vi träffade vid Lalas kvarn när han rastade sin hund. Vi följdes åt tillbaka ner över gamla bron och när vi passerade familjens semesterhus på andra sidan bjöd han in oss att dricka vatten hos sin farmor. Vi avböjde med att vi var för många för hans farmor och gick vidare, men strax kom han tillbaka med inbjudan från henne att dricka kaffe i skuggan på deras balkong! Och så satt vi där i den överdådiga grönskan tillsammans med Jannis, hans bror Georgios och pappa Petros, med utsikt över Lalas dalgång, och serverades vatten och kaffe ”metrio” av hans glada farmor! Våra vänner i HH som har bott här i många år, säger att det är typisk grekisk gästfrihet!

.

Nu är Roffe 67 år! Smaka på det, nästan 70!!! Det är så märkligt det här med åldern,  känslan stämmer sällan överens med den ålder man faktiskt har! När vi flyttade till Grekland förra hösten var jag trött och energilös och kände mig som minst 80 år. Nu har det försvunnit säkert 20-25 år, eftersom jag har haft möjlighet att ge kropp och hjärna vad den behöver av vila, aktivitet och stimulans. När jag ser på Roffe är hans 67 år helt obegripliga, frisk och vältränad och full av livslust som han är!

Vår vardag har kommit tillbaka, med gym, dans och promenader. Och med möten med våra grekiska vänner. Christos har troligen klarat sitt EU-matte-prov och har nu åkt till London på jobb-intervju. Vi tog en öl på Alea tillsammans med honom innan han for och fick då en flaska olivolja som tack för hjälpen, fantastiskt god aromatisk olivolja pressad av oliver från familjens egna träd.

Just nu blommar Oleander (Nerium) yppigt överallt omkring oss. En oerhört vacker men också giftig växt. I Wikipedia står det om en händelse under spanska inbördeskriget där några soldater gjorde grillspett av Oleander-kvistar med följd att flera av dem dog.

Vi har provat en ny strand österut, vid Bouros. Den är säkert full av människor på sommaren –  där står nämligen massor med bast-parasoller – men nu har vi varit nästan själva och Kanela har lyckligt jagat fåglar och vågor och sprungit som en galning längs stranden.

Vädret var inte det bästa på Roffes födelsedag, så vi gjorde en biltur till Aliveri och inhandlade en grill och en solsäng. Solsängen är redan använd, men grillen ligger i      ”100 små lådor” och väntar på att monteras.

Så avslutades veckan med en ”Happy Hikers”vandring på smala krokiga vägar upp till byn Grabia och tillbaka, med stopp för intag av dryck i Myli.  Och efter det en lååång lunch på Cavo Doro tillsammans!

Tiden går fort!  Nu har alla vårens in-planerade gäster varit här! Några ”kanske”besökare återstår men inte förrän i juni. Det har gett oss mycket mer-upplevelse att få visa upp ”vår” stad med omgivningar.  Och det har glatt oss att de flesta har upplevt det i staden som gjort att vi flyttat just hit! Tack alla!!!!!

Den här veckan kom Elenor med mamma Ulla på måndagen. Roffe och jag var på gymmet på morgonen och hann dessutom ta en sallad och ett glas vin alldeles vid vattnet i Marmaris hamn medan vi väntade på färjan.

De första dagarna sken solen stadigt på promenaderna och vattnet gav skön svalka vid baden. Innan vädret vände hann Elenor och Roffe med en bergtur från byn Myli via kolonnerna i marmorbrottet och passet till toppen och Drakospitan. Med på turen var Alex från Tyskland och Rubin från Nya Zeeland, två killar i 30-årsåldern som vi träffat vid Happy Hikers vandringar.

Vi bor verkligen i en gryta av möjliga kontakter! På torsdagkvällen när vi åt middag på Cavo d´Oro klev ett helt gäng ”utlänningar” in för att titta på maten som erbjöds. Det visade sig vara en grupp svenskar på segelkurs som skulle äta sin avskedsmiddag. Och inte bara svenskar! Flera av dem kom från Östersund, bl.a. Anders som brukar vara skeppare på ångaren Thomée i Storsjön och Micke som arrangerade turen!

I mitten av veckan ökade vinden. Stora vågor rullade in när den först var sydlig. Från torsdag kväll vred den över till nordlig och förde med sig regnmoln över bergen. Tråkigt för Elenor och Ulla med regn, men härligt för naturen som redan börjat torka och gulna. Det blev några bilturer i omgivningarna istället. På söndagen sken solen igen och vi fick en riktig stranddag som avslutning

Mest bad och mat

Roffe gjorde ytterligare en toppbestigning av Mt Ochi tillsammans med Kjell och Cilla, medan jag vilade min kropp med att pyssla hemma i rabatten. De fick en fantastisk tur över hav av violer med avslutning i kastanjeskogen. En Giro Pita på trottoiren utanför vår giro-favorit fick avrunda dagen.

Tavernan och stranden i Potami lockade oss tillbaka. Vi beställde mat och badade, åt och badade. På eftermiddagen tilltog vinden och vi fick uppleva hur det går till att dra upp en båt på land med hjälp av en träkälke på räls, massor med rep och en draganordning.

Onsdagen blev om möjligt ännu latare med morgonbad före frukost och middagsbad med frappé nere på ”våran” strand.

Och så blev det dags att vinka ”hejdå” till Kjell och Cilla.

Veckan avslutades med en vandring i Dimitrios Gorge tillsammans med Happy Hikers, som vanligt en fantastisk naturupplevelse tillsammans med glada människor från många olika länder.

En minst sagt  händelserik vecka!

Lagom till Valborg kom Östersunds-vänner på besök, dels Sinikka och Peter, dels Cilla och Kjell.

Alla vandrade till klippkyrkan och Kastello Rosso. Sinikka och Peter tog baddag när Cecile guidade oss över berget via marmorkolonnerna, passet och tillbaka till Myli på stenlagda vägar vi inte vetat om.

Vinprovning hemma med ost och fantastiska viner som Cilla och Kjell haft med från Sverige.(!) Vinprovning på vingården Montofoli, sittande på tukiska paschans terass medan supermånen lyste upp himlen.

Baddagar och lata timmar liggande på solsängar.

Stillsam promenad på 1100 m.ö.h. tillsammans med Sinikka i kastanjeskogens grönska och möte med både ödlor, sköldpadda och orm.

Kall öl och mycket mat.

Och söndagsvandring tillsammans med Happy Hikers i en dalgång från Mastroghianei ner till havet vid Potami.

Inte kunde vi ana när vi kom hit i oktober förra året, att den torra, bruna, risiga och stickiga  omgivningen skulle kunna explodera i detta myller av grönska och blommor, där den ena arten avlöser den andra och där blommornas färger kommer i vågor, inte bara på marken utan också på buskar och träd! Vi kan inte upphöra att förundras och kameran tvingar fram många pauser på våra promenader. Vissa sorter känner vi igen, men de flesta är nya för oss. Om någon av er känner till namnen på växterna på bilderna vill vi väldigt gärna veta det!

När våra gäster hade åkt tog Roffe tag i Christos matte-pluggeri igen, så på tisdagen kom han med boken under armen.  Att få prata med och lära känna dessa unga grekiska män är en ynnest.  Det är tydligt att de tycker att de kan tala med oss om sådant som de här normalt kanske inte pratar med vuxna om. Och vi får samtidigt en inblick i den kultur vi har flyttat till.

Efter alla sommarfina dagar kom det ett riktigt oväder med stark sydlig vind och regn, så att massor med vatten trycktes in under ytterdörren och rann över golvet. Jag fick en anledning att plocka fram skurkäppen, som normalt inte får motionera särskilt ofta!

Så kom torsdagen då vi fick hämta Matilda och Henrietta på flygplatsen Marcopolio. Vädret skötte sig och välkomnade de två lediga men slitna småbarnsmammorna, med att slå om till sol och c:a 20 grader. Den här gången kunde vi åka med sista färjan från Agia Marina till Styra och sparade på det viset många tråkiga mil i bilen.

Visst minns vi småbarnstiden med sin totala blandning av det som är underbarast och jobbigast i livet.  Livet här med sömn, vandringar, prata-prata-prata, långa frukostar, sol och värme, vin i väntan på och till maten, bara bry sig om sig själv, gjorde underverk! Det behövs inte så många dagar.  Roffe och jag blir så veka i hjärtat av att se dem njuta så av sin ledighet och varandras vänskap! Och vi var ute senare på natten än någon gång tidigare här i Karystos!

Första barnbarnsbesöket!   Dagen innan Ulla/Nisse/Anna lämnade oss, kom Magnus med Emil och Maja!

Den dagen var det generalstrejk bland färje-personalen.  En grekisk vän sa bittert, att ”nu strejkar de för att få längre påskledighet, och nästa strejk kommer att sammanfalla med sista april”. Det var bara för oss att ta bilen runt Chalkida och bron till flygplatsen för att hämta Magnus och barnen och sedan hela vägen tillbaka igen. Bra att det går, men så mycket mysigare och snabbare det hade varit för dem att närma sig ön med färjan!

Vi fick fyra härliga  dagar tillsammans och hann med att gå till Tsoukali och Castello Rosso och att bestiga Mt Ochis topp. Även om vädret inte var lika lugnt och sommarlikt som veckan innan, kunde vi sola  och en del av oss badade.  Vi konsumerade ansenliga mängder bläckfisk och crepes på stan, lärde oss alfabetet och  att räkna till tio på grekiska och slogs om herraväldet i ”familje-geni”.

Påsken är den största högtiden här i Grekland och Karystos har fyllts av påskfirande greker. På grund av generalstrejken dröjde det till på skärtorsdagen innan det plötsligt var svårt att hitta ett ledigt bord på barer och restauranger och parkerade bilar stod överallt. På långfredagen går man  i procession genom stan med kyrkans helgon-ikoner och  på påskaftons kväll, när mörkret har fallit, kommer ”det heliga ljuset” med båt från Aten till hamnarna i grekiska ö-världen, alltså även till Karystos. Alla samlas i hamnen när prästerna hämtar ljuset från båten och vandrar med det upp till stora kyrkan. Under timmarna fram till midnatt delar sedan prästerna ut ljuset till andra mindre kyrkor i trakten. Vid midnatt kommer stadens invånare till kyrkorna och har med sig  stearinljus dekorerade med allt från fotbollar till kors, prästerna tänder ljusen hos dem som står närmast, dessa tänder ljusen bakom och till slut brinner allas ljus. Det gäller att komma hem och innanför dörren utan att ljuset slocknar för att få lycka och välgång det kommande året . Sedan är det tillåtet att äta kött igen efter fastan och det blir  stor fest i alla hem och restauranger, med ett överflöd av mat, dryck och fyrverkerier hela natten.

Den här påsken valde vi att inte delta i påskfirandet, dels för att det visat sig att Kanela är skotträdd och reagerar helt hysteriskt när det smäller omkring henne och dels för att Magnus, Emil och Maja måste upp med tuppen för att ta tidigaste morgonfärjan till Rafina för hemfärd.