berggrunds.se

Och så kom då Magnus och Caroline! De hade längtat så mycket efter sol och värme och vi hade lite ängsligt följt väderprognosen. För ett par veckor sedan såg det ut att kunna bli regn under deras vecka här, men nu fortsatte bara solen att skina från en oftast alldeles blå himmel och värmen ökade från förra veckan då Kjell och Martin var här. Det känns så bra för oss, att få visa vår miljö ur bästa vinkeln och när Magnus var här i april, tillsammans med Emil och Maja, blåste det mycket och var ganska kallt.

Förutom massor med sol och bad för dem, fick Caroline göra ett rekord i höjd-vandring upp på Mont Ochi och att Magnus klarade av att gå med, trots ett ganska nyopererat knä, var bara fantastiskt.

En dag njöt vi av det klara vattnet vid pebbels-stranden i Limniona och hamn-restaurangerna i Karystos fick många besök.

Flera av lägenheterna intill oss är uthyrda över vintern och de flesta av våra grannar är unga lärare i ungefär samma ålder som Magnus och Caroline. En kväll hade vi grillfest tillsammans med dem och fick lära oss massor om deras ganska tuffa villkor. I Grekland har man ett system med att alla nyutbildade lärare måste göra sina första tjänstgöringsår på någon av öarna, som en slags samhällstjänst. Först efter några år kan man söka jobb på den ort man vill till och/eller där man har sina vänner och anhöriga. Man kan heller inte vara säker på att få vara kvar på det ställe man först hamnar på, efter varje läsår sägs man upp. Nu skär man dessutom ner på de offentliga tjänsterna i krisens spår. Christos och Katerina är båda lärare, men kan alltså få tjänst på olika öar nästa år. Nicos som är datanätverks-tekniker, är tvungen att följa med Soie som är förskollärare om de ska kunna bo ihop, trots att han inte har något eget jobb i Karystos. Och nästa år kan hon placeras någon helt annanstans.

Magnus och Carolines sista hela dag här fortsatte solen att skina och vi promenerade till Kato Aetos för en härlig lunch alldeles intill havet och på kvällen lyssnade vi på bouzoukimusik på To Nicola i Aetos.

Sedan slog vädret om. Söndag morgon var vindarna kallare och strax innan vi åkte till Marmari för en sista lunch tillsammans innan färjan gick, började det regna! Regnet öste sedan ner hela dagen och mitt i natten vaknade vi av att åskan dundrade alldeles ovanför oss medan blixtarna skar kors och tvärs över himlen. Nu ska det regna i flera dagar enligt prognosen och vi har stoppat de tunnaste täckena i påslakanen för första gången den här hösten!

Vädret har fortsatt att vara varmt och soligt medan Kjell och Martin varit här, men molnen drar sig av och till närmare, och nätterna är svalare. Fortfarande är långbyxor på dagen nästan alltid otänkbara och koftan kommer med på kvällen bara ”utifall att”!  Ett  första regn kom dock mitt i veckan, det började som ett fint duggregn som fick jorden att mjukna under några timmar, innan det tog i mer rejält. Man kan annars undra hur det skulle bli om det kom ett hällregn direkt på marken, torr och hård som cement efter nästan 5 månader utan regn.

Den här veckan började grekiska danskursen och lokalen var fylld med kända och okända ansikten. Kjell och Martin följde med oss. Aries, Marijke och Stefanie från Happy Hikers var också där. Nu är vi med från början och får lära oss allting ända ifrån grunden. Martin var med och dansade hela tiden medan Kjell egentligen bara ville titta på och fotografera.  Men Aries drog helt sonika med Kjell i ledet så han fick vackert vara med och dansa ett tag. Danskursen är det forum där vi träffar flest greker, vidgar vårt kontaktnät och i stort sett måste försöka klara oss utan engelsk hjälp, även om Stefanie, Marijke och Aries var med den här gången. Många av dansarna känner igen oss nu och hälsar bekant på oss på gatan.

Efter regndagen vågade vi oss på att presentera ”pebbel-stranden” i Limniona för Kjell och Martin. Vi har sagt att vi inte törs ta med stenälskaren Kjell dit, för att vi aldrig skulle kunna få honom därifrån, men till slut lyckades han slita sig och stranden blev några kilo lättare. På hemresan åt vi sen lunch vid hamnen i Nea Styra, men tog kaffet i ett kafenion vid rondellen i byn Styra. Den rondellen måste vara bland världens vackraste med kyrkan på ena sidan, massor med grönska, affärer och barer runt om och en fontän i mitten. Jag gissar att det egentligen är byns torg som av någon anledning blivit en rondell.

Alla har inte gjort samma saker den här veckan. Martin har varit ute och inventerat hamnrestaurangerna på kvällar och nätter, medan vi ”gamlingar” har suttit mest på altanen och pratat. Kjell, Martin och Roffe gick till Tsoukali och kolonnerna medan jag helt enkelt vilade. Roffe, Kjell och jag gick en långpromenad runt Theosképati (klippkyrkan) medan Martin simmade och fyllde på sin solbränna.

Oj vilken rolig och fullspäckad vecka tillsammans med delar av gänget med mina gamla kurskamrater och deras män! Med solen fortfarande strålande, blev det massor med bad och snorkling, och i de ljumma, mörka kvällarna satt vi länge, länge ute och pratade och åt eller tog något att dricka, nöjda efter att ha vandrat till Mt Ochis topp,  Castello Rosso, Tsoukali eller kolonnerna. Det blev riktigt tomt hemma när vi hade följt dem till färjan på fredagsmorgonen! Vi tror att det blir fler besök av dem i Karystos framöver!

Vi i gänget brukade kalla oss för ”nekroserna”. Det finns en historia bakom det. Vi gick på sjukgymnastinstitutet tillsammans i slutet på 60-talet. Den första sommaren träffades vi en ljuvlig sommarhelg i Cris´  sommarstuga i Dalarna.  Vi rodde,  badade i sjön och  flöt på gummimadrasser efter båten, och det enda vi hade på oss var strategiskt placerade näckrosor. Eftersom vi läste massor av medicinsk terminologi hade vi roligt åt att kalla oss för nekroserna (nekros = vävnadsdöd). Med åren och kropparnas slitage, har vi kunnat konstatera att det kanske inte var det mest lyckade namnet. Så i de sammanhang det används numera, säger vi  ”näckrosorna” istället.

Ida, som hade varit klassmamma, tog initiativ till att vi började  träffas igen för 12-13 år sedan och nästan alla har lyckats komma nästan varje år. Vi har varit hos varandra från Byske i norr till Gemla i söder. Så småningom kom våra respektive män med, först som chaufförer men de senaste åren med fullständig självklarhet. Och det roliga är att de trivs tillsammans minst lika mycket som vi gamla kurskamrater.

Happy hikers vandring blev för ovanligheten på lördagen och gick på småvägar i Karystos västra utkanter upp till den gröna byn Kalivia där det blev ett stopp för intag av vatten och egentillverkad tsipourou hos byns f.d. taxi-chaufför som numera har en liten servering/butik/kiosk. Marijke berättade att Kalivia betyder ungefär ”små hyddor” och står för att förr fanns det mängder av skydd för getter och får i området. De här vandringarna är intressanta och väldigt sociala, särskilt när vi går på grusvägar och kan gå bredvid varandra och prata. Nackdelen är att jag fullständigt tappar bort vart jag är när jag går och pratar och antagligen inte skulle hitta samma väg själv igen. Nästa vecka blir det antagligen en tuffare vandring i Styra mitt i veckan för dem som vill, då hoppas vi att Kjell och Martin som kommer idag, söndag, vill följa med!

Vi träffade Stefanie och Sylvia på ett fik i hamnen en dag när vi kom från gymmet. Båda  har bott i Karystos i många år, Stefanie i 20 och Sylvia i 9 år. Vi får mycket samhällsinformation av Stefanie, det är tack vare henne vi hittat grekiska danskursen och nu berättade hon att det också finns en bio-förening som fungerar vintertid, med filmer från hela världen, ovanliga och udda filmer som inte är dubbade till grekiska. Det skulle t.o.m. kunna inträffa att det kommer en svensk film! Dit ska vi självklart ta oss när det startar i vinter!

Våra väldigt trevliga grannar åt Roffes kycklingsoppa med oss på vår altan på måndag-kvällen. Och Katerina som är språklärare, kommer att kunna hjälpa oss att komma igång med grekiskan!

Det blev en tur upp till Tsoukali med Madde, Adam och deras vänner på tisdagen. Daniel, som hade blåsor under fötterna, och jag gick sedan tillbaka till bilen medan de andra fortsatte upp till kolonnerna och den stenlagda passagen över berget. Det är fortfarande varmt att gå, 26 – 27 grader, men startar man tillräckligt tidigt och har ordentligt med vatten med sig, fungerar det.

Onsdagen blev en ännu varmare dag, utan mycket svalkande vind. Svetten rann i floder, kläderna klibbade på kroppen och när vi kollade så var det över 70% luftfuktighet. Det finns inte mycket som slår att sitta på altanen i kvälls-svalkan när solen gått ner efter en sådan dag. Mörkret är mjukt som sammet, fyllt med ljud från syrsorna, hundarna och staden.

Värmen har fortsatt  och till helgen kom några av mina gamla kurskamrater från sjukgymnast-studierna med sina respektive hit. Åsa och Bo hade redan tillbringat några dagar i Grekland, medan Kerstin, Arne och Ronnie startade sin resa hit mitt i natten och var ganska trötta när färjan kom klockan fem. Men bad, lite vila och sen middag på Cavo d´Oro fick de orka med.

Och på söndagen, sista september, var det höstpremiär för Happy Hikers med en vandring på grusväg till Rouklia på baksidan av Mont Ochi. Åsa och Kerstin gjorde Karystos och badade medan vi andra vandrade. Mat och dryck blev det i Paradisie, som alltid med H.H., roligt och gott.

Nu är vi tillbaka på de midjemått vi hade innan gästerna kom och festerna började i april. Roffe har gått ner ännu mer och löper lätt, nästan som i gamla dagar, på löpbandet eller utomhus när temperaturen så tillåter. Vi tror att Christos fantastiska olivolja spelar en viss roll för viktnedgången, den har gjort att vi växlat över från smör till olja i maten.

Kanela lever ett hårt liv för närvarande. När kvällen kommer, eller rättare sagt natten, så drar hon ner på stan. Där håller hon igång hela nätterna tillsammans med sina kompisar. Fram på morgonen kommer hon hemlufsande, ibland för trött för att äta, ramlar in i kojan och somnar. Men nu har Roffe och jag börjat ta promenader i morgonsvalkan före frukost, och det kan hon ju inte avstå ifrån! Så i stället för att sova blir det till att hoppa och skutta i naturen, ibland i nästan två timmar! När Roffe springer kan hon till och med ha svårt att orka med! Och emellan morgonpromenaderna så går vi till gymmet, och det kan hon ju inte heller avstå ifrån! Så när vi äntligen sitter på altanen och äter lunch, somnar hon i kojan och snarkar så högt och ljudligt att Roffe och jag måste gapskratta åt henne.

Vi har gått in i andra halvan av september,  i Sverige är det höst,  här har vi högsommarvärme med linne. bara ben och sol och bad. Höst har vi, i den bemärkelsen att det är skördetid. Det dignar av meloner, tomater, rödbetor, potatis, spenat, vindruvor och andra frukter och grönsaker på böndernas pic-up-flak vid busstationen på morgnarna. Och nu vet vi vad som väntar: så småningom kommer det regn och den torra och brända marken börjar vakna, grönska och blomma igen. Vintern som kommer framåt jul här är som vädret i Jämtland nu:  oftast 5 – 15 grader och däremellan fina, soliga dagar. Vi ser verkligen fram emot att se naturen vakna till liv igen!

Vi deltog i nattlivet i slutet av veckan. Torsdag kväll åt vi middag med Elin och Panayoti på Filippas. Vi har inte träffat dem ordentligt sedan före sommaren. Rödbetor, bönor och tsatsiki, grillade sardiner och friterad bläckfisk. Vi pratade och åt och skrattade och åt och plötsligt var klockan över halv två på natten! Roffe och jag som är så kvällströtta! Men så trevligt vi hade!

Fredag kväll var det dags igen. Då var Dimitrios DJ på Natulios och temat för kvällens musik var klassisk rock´n roll. Musiken började 22.00 och där satt vi och lyssnade och tittade på alla barn i alla åldrar som lekte mellan restaurangerna medan deras föräldrar åt och umgicks. Så ser det aldrig ut i Sverige (utom möjligen hos Mats och Sandra), i Sverige sover barnen på nätterna när föräldrarna umgås, de leker inte mellan borden på restaurangerna!

Så när lördagen kom hade väl min kropp fått lite för mycket. Jag började huttra i sommarvärmen och fick feber. Första förkylningen sedan vi kom hit om jag minns rätt!

Roffe hämtade Madde med son och vänner vid färjan i Marmari. De ska vara i sitt hus i Aetos och det är inledningen på en period med svenska ”hälsa-påare” till oss eller med egna lägenheter och hus. September och oktober är kanske de allra bästa månaderna här, visserligen torrt och bränt, men med det underbara lagom varma vattnet.

Att följa Karystos väder är intressant. Här är torrt och brunbränt och har inte regnat sedan i maj. Det blåser ofta och nästan alltid från norr. Då och då ser vi moln hängande på bergstopparna, men de orkar sällan ta sig fram hit. På andra sidan vårt magnifika berg Mt Ochi regnar det ibland och där är det grönt i dalarna. När vi kollar vädret på sajten Poseidon kan vi följa vindarna och se hur de oftast kommer från det inre av Ryssland, tar fart över Egeiska havet och snuddar Evias södra del där Karystosbukten ligger. Här kan det blåsa storm, men några mil västerut på fastlandet är det kav lugnt. Just nu ser vi att molnen täcker stora delar av Grekland och även Evia, men inte här.  Ochi  fungerar tydligen som en ”vågbrytare” som hindrar molnen att komma hit. Blåsten verkar vara en förutsättning för det stabilt soliga vädret.

Det är aldrig för sent att lära nya saker.  Att snorkla har blivit nya ”passionen”. Från början gick energin åt till att bemästra obehaget av att ligga med öppna ögon på mage i vattnet och andas i snorkeln. Det blev små korta träningstillfällen. Nu kan jag simma länge tillsammans med Roffe och verkligen gripas av undervattensvärlden. Massor av färgstarka fiskar i olika former och storlekar, dekorerade i gult, orange, turkost, blått och grönt, med ränder på längden eller på tvären som en zebra eller med stora eller små prickar. De simmar ofattbart lugnt vidare utan att låta sig skrämmas och en del är till och med riktigt nyfikna och närgångna. Ibland kommer det  småfiskar och ger peeling på fötterna eller rycker i hårstråna på benen när man står i strandkanten.

SommarKarystos har i stort sett packat ihop. Hotell Apollon där Kanela tillbringade sin sommar stänger efter helgen och har tagit ner alla strand-parasollerna.  Vi kan få plats på solsängarna på året-runt-öppna strandbaren Kochilli igen och det är ingen bil-trängsel vid vägkanterna på väg ner till stranden.  Nu lägger man åter igen märke till ”damerna med hattarna” som ligger timtals i vattnet och deras skratt smittar av sig glädje ända upp på gatan ovanför stranden. En dag när vi kom från gymmet räknade vi till minst 20 huvuden som guppade där ute. Alla är inte damer, det finns några äldre herrar med också!

Under sommaren har det fötts många katter här. Förutom vår granne Makis katt är det 6-7 st till. De har blivit till ett problem. Så fort vi äter ute har vi dem sittande överallt omkring oss. De sitter på muren, taket eller gången och väntar in lämpligt tillfälle. De stjäl Kanelas mat eller vår om de kan. Häromdagen tog två av dem den största fisken som låg kvar på grillen en stund till för att bli färdig, trots att den var alldeles het och vi satt tre meter ifrån. Vi har börjat att bekämpa dem och vårt vapen är vatten. Så fort någon av dem visar sig, sprutar vi på dem med vattenslangen. Och det har börjat bli skillnad, de kommer men försvinner så fort de förstår att vi har sett dem. Frågan är vad som händer när de här halvvuxna katterna blir tillräckligt stora för att para sig! Vi börjar förstå att det här är en sak som på något vis måste regleras!

Det tar tid, men är en fröjd att handla. Youghurt, ost och hygienartiklar handlar vi på Carrefour. Vinet handlar vi på vinfabriken. Vi går till ”vår” slaktare och handlar kött, kyckling och ägg och vi går till ”vår” grönsakshandlare och handlar frukt och grönsaker. Särskilt vår grönsakshandlare gör affärerna till en fest med skämt, språklekar och dans. Ofta tar inköpen lång tid, men har samtidigt gett kontakter och social gemenskap. Råvarorna är en fröjd att laga mat av och för mig, som är gift och sambo med kocken, är måltiderna högtider. Vi har köpt en bok om mattradition på Evia,  Roffe har tillagat en välsmakande moussaka enligt traditionellt recept och till vintern ska vi göra grytor av alla möjliga slag, grytor är verkligen traditionell grekisk mat.

Vi har fått grannar som ska bo hela vintern i två av lägenheterna intill oss. Två unga par där båda männen är utbildade på datorer. Så nu får vi hjälp att förhoppningsvis ordna med ett bättre internet, som det är nu är det oregelbundet och opålitligt, svårt att skypa eller ladda ner t.ex. TV-program, riktigt tråkigt.

Veckans avslutning blev en guidad rundtur på vingården Montofoli tillsammans med det ena paret, Katerina och Christos, båda lärare på ”högstadiet” här.

Veckan inleddes med att jag fyllde pensionär på riktigt, fick en ros och en vals till frukost och på kvällen middag under stjärnhimlen på hotell Karystion.

Det har varit svalare så lusten att göra något har kommit tillbaka.

Roffe har karvat  en pytte-liten kåsa av trä sparat från vår rosmarinhäck, som plötsligt vissnade i våras.

Jag har tagit mig an den lilla jord-plätten utanför altanen igen. Det mesta som jag planterade i våras har torkat eller blåst bort. Nu har vi tagit hjälp av en trädgårdsmästare för att få råd om vad som passar och trivs på ett så utsatt ställe. När vi kom till växt-butiken fanns handlaren inte där, men alla dörrar stod öppna och alla varor var framme. En dam i grannhuset upplyste oss om att ”han snart skulle vara tillbaka”. Efter kanske 10 minuter dök ägaren upp och ursäktade sig. Vi frågade om han inte var rädd att något skulle stjälas, och han sa att:  i och för sig förekommer stölder, men han var inte orolig för en så kort stund.

Det känns som att det är tryggare här än i Sverige, men kanske är det inte så. Jag minns för ett par år sedan på Söder i Stockholm i närheten av  Mats och Sandras bostad. Jag gick in i en liten affär för att leta efter ett läderskärp, ingen personal fanns där, men på en skylt stod:” Jag är på lagret men kommer strax”. Och de första åren i Handöl låste vi aldrig ytterdörren och bilen stod på gården med nycklarna i. Kanske är det så på mindre orter även nu.

I mitten på veckan gjorde vi en IKEA-tur framför allt för att skaffa förvaringsmöbler. Nu vet vi att vi vill vara kvar här i flera år, har fler saker och behöver ordna det mer praktiskt omkring oss, särskilt i kök och ”hall”. Vi åkte vägen via Styra och tog en tidig färja. Det var inte mycket folk på båten, men till vår förvåning såg vi vår vän Dimitrios med svärfar komma ombord och vid ett bord uppe på däck satt vår granne Maki med familj och goda vänner.  Dimitrios svärfar pekade på ett enormt stim småfiskar (gavros) som höll till bakom färjans propellrar. Många, många tusen som simmade runt i stora stim och glittrade när solen nådde ryggarna. Och lite lägre ner syntes enstaka större fiskar  som mörka skuggor (kefal)  som då och då snabbt tog sig en matbit underifrån.

IKEA är effektivt men tröttande. Eftersom vi missade färjan på återvägen fick vi tid för återhämtning på fiket i Agia Marina.  Med gratis teater i form av en korpulent man som klädde av sig i kalsonger och skor, kastade sig i vattnet, simmade ut till en stor gummibåt, hämtade en nyckel i en tamp på ena sidan, simmade till andra sidan och låste upp ett hänglås, gjorde loss en kedja och tog sig upp i båten. Drog iväg i full fart rakt ut i sundet mot Evia, men kom strax till baka in till kajen, tankade båten, tog ombord en annan kille, drog iväg utåt igen, kom tillbaka, släppte av killen, åkte tillbaka till bojen och så upprepades hela proceduren med kedjor och tampar!

Hemma har ett par dagar gått åt till att montera möbler och organisera om.

I slutet av veckan har det blåst riktigt ordentligt! Fartygen har ankrat upp i bukten och skummet ryker vitt på vattnet. Vi tog första stavgångs-promenaden sedan det blev för varmt i juni och turen gick tidigt på morgonen till klippkyrkan, Theosképatis. Den har fått nya färger i sommar, det blå och vita har kompletterats med gult! Motvinden på vägen dit var så stark i byarna att vi ibland inte kom framåt. Hem blåste vi nedför backarna och var tvungna att bromsa farten. Kanela skuttade runt och jagade fåglar med en glädje som vi inte sett på länge och när vinden tog i lite snett bakifrån blåste hennes bakdel iväg åt sidan.

SÅ härligt att vara igång med stavarna igen!

Värme!

Första dagarna hemma har varit mycket varma. Det har varit omöjligt att göra något när solen stått som högst, så vi har kommit in i en vana att ta siesta. Vi äter lunch vid 1 – 2 tiden och sedan sätter vi på AC:n i sovrummet och lägger oss. Och i regel somnar vi efter lite läsande eller soduko-spelande.

Istället är morgnarna och kvällarna helt underbara, då är sommarkläderna lagom varma, det fläktar svalt, frukosten blir lång och middagen väldigt sen. Dvs med våra mått mätt, inte med grekernas, de börjar ofta äta efter 22.00 på nätterna.

SommarKarystos.

Det är gäster i våra grannlägenheter nu. Alla går förbi vår altan när de går till eller kommer från stranden eller stan. Och nästan varje gång sitter vi där och äter, frukost, lunch eller middag. Vi har börjat fnittra åt saken mot varandra när vi hälsar, de tror nog att vi inte gör något annat. Men det gör vi ju, vi badar och sover siesta också!:-)

Vi tycker att Karystos har vimlat av människor jämfört med hur det var i juni.  Ändå försvann de flesta sommargästerna samma helg som vi kom tillbaka, säger Georg på presentbutiken Karamusa (”Vackra saker”), . Efter den senaste helgen har de blivit ändå färre. Trots alla besökare finns det inga stånd med krimskrams eller gatuförsäljare med tingeltangel, som det brukar vara på turistorter. De vanliga kioskerna har laddat upp med mer glass och några bilar har bakluckeförsäljning av honung, det är i stort sett allt. Fler restauranger och barer är öppna och alla ärt knökfulla av glada människor i alla åldrar.

På kvällen strosar folk  fram och tillbaka och visar upp sig bland cyklande barn och häst-droskor på den trafik-avspärrade hamngatan.  De året-runt-öppna matställena erövrar trottoarer och gator med bord och stolar. När man närmar sig stans centrum, surrar det som när man kommer in i en teaterfoajé under en paus i föreställningen. Centrum avfolkas inte förrän 2 – 3 på natten. Alla njuter av svalkan.

Kanela.

Kanela har helt flyttat tillbaka till oss och hennes koja står på altanen igen. Maki, som hon flyttade till när vi for, säger att hon sörjde oss i tre dagar och efter det drog hon ner på stan. Han hämtade tillbaka henne en gång, men hon kollade bara om vi fanns på plats och sedan sprang hon iväg. ”Hon ville inte bo hos oss”- konstaterade han. Hon har istället bott på hotell Apollons strand och alla där har tagit hand om henne. Hon är tunnare eftersom hon har rört sig mindre, men välmående med blank päls och lagom hull. Nu är allt som vanligt, ibland försvinner hon in på stan eller ner till stranden, men oftast föredrar hon att vara med oss. De varmaste eftermiddagstimmarna ligger hon i skuggan inomhus. Så nu är det väl helt enkelt så, att jag, som inte skulle ha någon hund än, inser att en hund ingår i familjen! Och jag betvivlar att vi kunde fått en bättre!

Gymmet.

Vi väntade en vecka innan vi började på gymmet. Värmen avskräckte. Men nu är vi igång och det är härligt! Det är ingen tvekan om att muskelstyrka är färskvara, men lusten att svettas och ta i finns kvar! Den överviktiga mamman och dottern som började gymma i maj, hälsade glatt på oss och båda har blivit smalare och jobbar på med sprudlande energi! Dottern har dessutom fått med sig en rund kompis. Så härligt att se!

Vattnet.

Vi tillbringar många timmar i vattnet. Det varma, salta vattnet gör underverk med kroppen, ger svalka, motion, rörlighet och nöje, Jag, som i vanliga fall skrider ut i vattnet med huvudet högt som en drottning för att inte blöta ner håret, har börjat att dyka, titta under vattnet och öva mig på att snorkla och crawla.

Hemma!

Efter sju veckor med kläderna i resväskor kom vi tillbaka till Karystos  på natten den 19:e augusti och det känns verkligen som hemma!

I Sverige har vi mött alla våra barn och barnbarn,  många andra släktingar och goda vänner. Det har varit underbart att se och krama om er alla och prata med er! Vi är uppfyllda av värme och minnen!

Vi har kört 250 mil med husbilen från sågen i Backen/Arvesund, via Östersund/Frösön, Uppsala/Storvreta och Norrtälje ner till Mörbylånga och Lindby på Södra Öland. Sedan vidare till Östra Ströö i Skåne och via Husqvarna tillbaka norrut mot först Marö utanför Trosa och slutligen Håtö utanför Norrtälje.

Vi har haft massor med regn och kylig svensk sommar, men fick avsluta med härliga sol- och baddagar på Marö och Håtö.

Vi har ätit (alldeles för) många goda festmåltider och förutom över 60 kilo bagage på flyget bar vi på fler nya egna kilon.

Tillbaka i Karystos har värmen gett oss en riktig knock-out. Över 35 grader på dagarna och bara lite lägre på natten. Morgonens simtur är underbar och AC:n går hela natten. Vi sover siesta när det är som varmast mitt på dagen och ligger timmar i havet. Vi rör oss inte i onödan och hjärnan är seg som tuggummi på dagen, men kvällarna fylls av aktivitet.

Kanela har tillbringat hela sommaren nere på stranden bland hotell Apollons solstolar och alla där känner och älskar henne. Vi är ”kända” där som hennes husse och matte och får respekt för det när vi kommer. Det dröjde ett par dagar innan vi träffade på varandra. Men då följde hon med oss hem. Hon var ruskigt trött och sov i stort sett på samma fläck på altanen i 12 timmar. Sedan åt hon och när vi skulle gå ner till stan och äta på kvällen vek hon tvärt av vid hotellet och lämnade oss. Just nu ligger hon i skuggan innanför vår altandörr, men rätt vad det är drar hon iväg till alla sina andra kompisar. Antagligen blir hon ”vår” hund igen när hösten kommer, folk åker och hotellet stänger, men det bestämmer hon.

När jag hade syslöjd i femte (tror jag) klass, fick vi inte lov att använda de skinande nya symaskinerna som stod i en rad vid fönstret i slöjdsalen. Vi skulle lära oss att sy för hand. Ett helt örngott i gammal stil med infälld spets, knytband och monogram skulle vi sy. För hand! Och noggrant! Ojämna eller sneda efterstygn fick vi repa upp! Jag brukar säga, att allt man gör i livet har man nytta av, vid något tillfälle, förr eller senare. Syslöjdens maraton-sömnad har jag haft nytta av nu.  Inspirerad från Elenors indiska kjol och från revan i den slitna baken på min älsklingskjol, har jag sytt en kjol för hand!

Värmen och blåsten håller i sig och även om vi har någorlunda lä från nordanvinden nere på vår strand så är hårbottnen (och kudden) täckt av sand. Det blir många långa dopp i vattnet, från tidig morgonsimning till sena avkylningar. Vi vilar/sover siesta de varmaste timmarna. Fysisk aktivitet är bara tänkbar tidigt på morgonen eller efter solnedgången.

Fredag och lördag kväll, var vi på vingården och deltog i premiären av Montofoli Festival – en nystartad musikfestival ”från Barock till Jazz”.  I en oslagbar miljö med den gamla kyrkväggen som fond, fick vi tillsammans med många andra ta del av härlig musik. Musikerna kom från bl.a. Ryssland, Belgien, Frankrike och Grekland. Vinden spelade en naturlig roll i helheten, för åhörarna var den behagligt svalkande,  för musikerna blev den en humoristisk utmaning när den bläddrade i noter, gav extra ljud i mikrofoner och rev ner notställ. Vi missade fotbollsmatcher, men det var det värt!

Den här veckan far vi till Sverige för några veckor, och uppdateringarna av vår hemsida kommer att bli en ”happening” tills vi är hemma igen i augusti.