berggrunds.se

Så har gamla matlaget från Östersund/Frösön varit här och nya lägenheten har fått visa vad den går för. Att äta och umgås åtta personer har funkat alldeles utmärkt. Ulla & Owe och Hans & Sonja bodde i vår gamla lägenhet på Belvedere, så det var bara Kjell & Cilla som sov här, men alla har ätit frukost och en del måltider hos oss.

Dagarna har varit fyllda med umgänge och aktiviteter, vandringar till klippkyrkan,  kolonnerna, Tsoukali, kastanjeskogen och toppen av Ochi.  Det har solats och badats.  Cilla fick åka en premiärtur på ”goronan” med Roffe upp till Castello Rosso och blev plaskblöt när regnet plötsligt började ösa ner. En regnig dag blev det bilutflykt till Agios Dimitrios-ravinen på baksidan av berget med stopp för lunch och godaste ”hortopitan” hittills i Pothi. Massor med god mat och glass har ätits på olika ställen, fötter och händer har blivit vackra, och så förstås matlagsmiddag med Roffes kycklingsoppa på tisdagen!

Veckans bragd var att hänga upp ett stort stycke av tyget Snurr från Frösö Hantverk som vi hade beställt och som matlaget gav oss som present. Frösö Handtryck tryckte faktiskt upp tyget enkom till oss eftersom det var slut!  Roffe, Hans och Kjell klurade ut hur det skulle gå till att få upp det. Den vanliga långa stegen räckte inte till ens om den ställdes på bordet, utan fick surras ihop med en annan lång stege som inlånades på ett av Karistos byggmaterialföretag. Roffe klättrade medan de andra höll stegen på plats och hjälpte till att måtta in tyget där det skulle hänga. Jag höll mig undan och följde istället med Sonja i Karistos damklädbutiker. Och kunde samtidigt konstatera att ytterligare några affärer hade slagit igen och var tomma. Krisen fortsätter att sätta sina spår. Det var härligt att komma hem och se att Roffe inte hade ramlat ner och att tyget gjorde sig som vi hade föreställt oss på väggen!

Söndagsturen med Happy Hikers gick på bergen väster om Karistosbukten där Roffe och jag aldrig har varit förut. Vackra vyer, fem sköldpaddor och lämningar efter ett gammalt tempel fick vi se.

Nu är danskursen påbörjad. Cilla följde med och fick lära sig de första rytmerna och stegen. Roffe och jag kände oss otroligt välkomna av leenden och kramar från de grekiska kursdeltagarna. Vi kan fortfarande inte prata mycket med dem, men det känns att de börjar se på oss som Karistosbor.

Vi har haft en försmak av vintern enl. vår granne. Sista veckan har det varit svalare, bara 15-16°C. Nätterna ännu mindre, vi har fått lov att fylla påslakanet med den tunna istoppsfilten för att kunna ha fönstret öppet. Grannen påstår att detta är mycket ovanligt och vi tror honom, för nu är värmen tillbaka. Till helgen väntas +29°C på dagen.

Lägenhetsanpassningen fortsätter och källaren har fått sin sista bearbetning, lite målning, en tvättbänk och en liten relaxhörna för trötta själar. På golvet finns nu plats för gymnastikmattor så att vi kan komma igång med vår träning igen. Roffe har laddat ner en app med Pilates-övningar som vi tänker försöka följa på TV-skärm. Roffe har blivit en riktig ”Uppfinnarjocke” och tillbringar mycket tid med att konstruera egna lamp/hyll/bords/diverse annat-lösningar.

Den här veckan är det registrering för ytterligare en termin med kurs i grekisk dans. Dansundervisningen är flyttad till en annan större lokal, så nu ska vi slippa ha en stor pelare som ”julgran” i mitten.Vi ser verkligen fram emot att lektionerna ska börja, men den första kommer vi att missa eftersom hela vårt gamla matlag från Frösön kommer hit! Och det är vi förstås inte ett dugg ledsna för!

Vi har umgåtts en del med våra svenska grannar (både i Östersund och här), Arne och Christina medan de var här. Vi åt middag och åkte till Kymi på den stora höstmarknaden tillsammans. En massa traditionellt marknadsskräp fanns det, men det blev en del köp som verkligen funkade när vi kom hem. Marianne köpte bl.a. en ”plockauppfrångolvetmagnet” till sin mor som har lite svårt att ”komma ner till golvet och plocka upp”.

Vår husvärd Jannis och trädgårdsmästaren Costas ska komma hit tillsammans för att vi ska bestämma vad som ska göras med grönytorna. Det är svårt att få ihop det, Costas har haft jobb med några bröllop och Jannis som äger en av vinfabrikerna har haft sin brådaste tid på året med vinskörden. Men det är ingen panik, odlingssäsongen börjar på allvar i november när det börjar regna ordentligt. Förhoppningsvis blir det både stenläggning och massor med buskar och kryddor här utanför till nästa vår.

För första gången sedan vi flyttat hit får vi posten hem till oss! Och brevbäraren är lika lycklig som vi! På något lustigt sätt gör det att vi känner oss ännu lite mer som riktiga Karistos-bor!

Att studera ett annat språk kan ge många tankar om och kanske också inblick i en kultur. I Sverige säger vi: ”Plikten framför allt!”, gärna med eftertryck! Jag har just upptäckt att det finns ett grekiskt ord: ”pliktikos”. På grekiska betyder det: tråkigt! Ordet ”taktikos” betyder regelbundet. Kan det säga oss något?

Vår inflyttning i nya lägenheten går vidare. Belvedere är urstädad och klar. Att det är möjligt att samla på sig så mycket grejer när man hyr möblerat är ofattbart! Men det är ju också så att vi vet hur vi vill ha det och anpassar vårt boende efter vad vi vill göra. Roffe har burit och byggt och hamrat i källaren, så nu har vi varsin hobbyhörna! Våra grannar Katerina och Christos från Belvedere kom över på ett glas vin och ”besiktigade” lägenheten.

Lunchen har vi ätit i skuggan på baksidans uteplats. Underhållningen har bestått av att titta på hur grusvägarna runt sporthallen har blivit asfalterade. Stan växer c:a ett kvarter österut, men riktigt fram till oss kommer inte asfalten den här omgången.

Höstens första regnoväder kom natten till första oktober! Oj vad naturen har längtat efter regnet, under nästan 4 månaders torka! Blixtarna for över himlen så tätt, att vi i sovrummet kände oss som på ett diskotek. Kanela häschade, skakade och for  runt och sökte något skyddat krypin och hamnade till slut bakom dörren inne i badrummet. Det finns liksom inget lagom här, inte ens när det gäller vädret. Jag var tvungen att kolla i ordboken och det verkar som om lagom bara finns i förhållande till tid, typ: ”komma i lagom tid”.

Äntligen kom stavarna till användning igen, och premiärturen gick till Theoskepasti – klippkyrkan. På hemvägen hittade vi den minsta sköldpaddan hittills!

Vi har bott på Belvedere i två år och vi har trivts så bra. Men Belvederes lägenheter är byggda för korttids-boende/sommarboende och allt eftersom vi har blivit riktiga Karistosbor har vi börjat titta efter ett mer permanent alternativ. När Caj var här i juni och följde med för att handla vin på vinfabriken, gjorde hans nyfikenhet att vi fick reda på att det fanns en lägenhet ledig bara 100 meter bakom Belvedere. När vi samma dag fick titta på den, föll vi pladask! Tjocka väggar, gediget material, bra täta fönster, eldrivna jalusier, öppen modern planlösning, större köksdel, ungefär samma boendeyta, odlingsbara grönytor både på fram och baksida, uteplats på både sol- och skuggsida, fantastisk utsikt över havet och som pricken över i:et, ett helt  källarplan som är inredningsbart och har fönster, där vi kan hålla till med våra respektive intressen. När det dessutom visade sig finnas vattenburen centralvärme (olja eller el) och solvärmt vatten till dusch och disk var vi fast! Vi kunde knappt bärga oss tills vi fick beskedet att vi kunde flytta in första september.

Dagen innan vi fick klartecken på lägenheten, bestämde vi oss för att köpa konst av våra vänner (mina konstlärare): en diptyk av Elizabeth och en abstrakt målning av Ted. För oss har inköpet en djupare innebörd: vi gräver ner rötter, vi vill bli kvar här  i Karistos!

Kanela har varit skadad. För ett par veckor sedan kom hon hem och kunde nästan inte gå. Roffe tog med henne till ”vår” veterinär som sa, att antingen hade hon blivit påkörd eller också hade någon sparkat henne illa. Hon fick piller i tre dagar som skulle hejda blödning och minska smärta. Vår relation är att Kanela är inne hos oss när hon vill och när hon vill ut släpper vi ut henne. Så de flesta nätterna nu i sommar, har hon varit ute. Skadeproblemet har visat sig till och från, ibland har hon rört sig nästan normalt, ibland har hon nästan inte kunnat gå. Samtidigt äter och dricker hon girigt och trots det, är hon magrare än vanligt. Så i början på veckan gick vi tillbaka till Costas, veterinären. Han undersökte henne noga, konstaterade att problemet sannolikt kommer från korsryggen och att hon har större svårigheter i vänster bakben. Sedan skrev han ut cortison-tabletter för en dryg vecka. Om hon inte blev bättre inom en vecka måste nya undersökningar göras. Roffe tog fram pengar och ville betala, men priset blev ”tipota” – ingenting. När Roffe stod på sig svarade Costas: ”It´s my dog too!”!

Värmen har hållit i sig, med temperaturer på runt +30, med en liten dipp till + 24 idag, men sedan ska den komma tillbaka igen så långt prognosen sträcker sig. Ändå märker vi att hösten närmar sig, det har börjat dyka upp moln oftare på himlen och nätterna är svalare. Roffe bygger väggar i källaren till en ”snickarboa” åt sig och en målarstudio åt mig, där vi tänker tillbringa många timmar i vinter!

Över tre veckor har gått sedan vi kom hem! Och hela tiden har det varit varmt, oftast mer än 30 grader.Medan vi var i Sverige blåste det riktigt ordentligt här i Karistos, det kan man se på träden t.ex. där löven har slitits sönder, men vinden avtog ungefär samtidigt som vi kom tillbaka.

Första dagarna badade, simmade och snorklade vi massor för att kyla ner oss. Cochilli-stranden var proppfull av semestrande barnfamiljer som verkligen njöt av vattnet. Staden sjöd av liv i svalkan på kvällarna, olika aktiviteter med utställningar och musik fanns att besöka och bl.a. visades en video från byn Andia på andra sidan berget, där de har ett helt eget vissel-språk som antagligen utvecklades av flyktingar som kom dit för att gömma sig för länge sedan. Språket består inte bara av signaler utan de kan prata och t.o.m. berätta roliga historier för varandra.

Vi har flyttat till en annan lägenhet 100 meter närmare berget och nycklarna fick vi första september. Men den dagen valde vi istället att följa med på en vandring, på en monopathi (stig) från Akteo till Filaghra, en borg på norra sidan om Mt Ochi från samma tid som vår egen borg Castello Rosso. Dagen skulle bli några grader svalare och vi startade kl 8 på morgonen för att undvika den värsta hettan. Stigen gick på bergskanten med Egeiska havet som fond och språken som talades bland vandrarna var som vanligt många. Jag som egentligen måste koncentrera mig på var jag sätter fötterna, gjorde en kullerbytta bland ”stickibuskarna” och plockar fortfarande stickor som kryper fram här och där på kroppen.

Vi hann flytta över det mest nödvändiga innan Eivor från Östersund med dotter Anna kom på besök och vi fick göra ett välbehövligt avbrott på flyttstöket med promenader, bad och glass/mat”orgier”. Vid en kvällspromenad in till stan hördes plötsligt någon säga: Berggrunds? Det visade sig vara Mia och Lennart, Karistos-älskare sedan fyrtio år, som vi aldrig har träffat, men som ”har lärt känna” oss på vår blogg! Det var första gången något sådant har inträffat och senare i veckan åt vi middag på Cavo dÓro tilsammans med dem.

Eivor och Anna fick också träffa Ted och Elizabeth som kom över på ett glas vin och samtidigt hjälpte oss att hänga våra nyinköpta konstverk gjorda av dem. Nästa uppdatering blir det bilder från vår nya ”lya”, med och utan konsten!

När Eivor och Anna for vidare till Aten, gick vi på en härlig lunchbjudning hos Roger och Myra och satt där i skuggan på deras uteplats och skämdes bort med både det ena och det andra.

Och senare i veckan kom Christos, på semester från sitt jobb i London, på fika. Nästa vecka ska vi laga mat tillsammans och bjuda in hans mamma också!

Så var sommarens Sverigebesök över och vi är tillbaka till vår egen vardag i Karistos. Vi är uppfyllda och glada, men också väldigt trötta.

Som vanligt har det varit intensivt, vi har träffat alla våra barn med familjer, många egna vänner och dessutom hunnit med ett släktkalas med anledning av att min mamma Inga-Lisa fyller 95 år i oktober!

Bilderna får berätta mera!

Roffe kom sig förvånansvärt snabbt och livet gled nästan genast tillbaka till det normala igen. Med den skillnaden att nu har vi, på Teds inrådan, en vattenkanna som avkalkar vårt dricksvatten. Källvattnet i kranen är mycket gott men hårt. Och med order om att dricka minst tre liter vatten om dagen blir det en hel del kalk. En annan order var att tillsätta citron i vattnet. Strax efter att vi kom hem dök Ted och Elizabeth upp med en stor kasse citroner från sin trädgård och med löfte om att få plocka så många vi behöver! Ted har också haft njursten, bl.a. när de var hos oss på middag, så han vet precis!

Så, på måndagen, fick vi äntligen träffa Magnus, Caroline , Emil och Maja! De hade passat på att ö-luffa från Rafina till Andros medan vi gjorde en djupstudie av den grekiska sjukvården, och verkade mycket nöjda med det! Först bodde de i Chora på östra kusten, men flyttade till Batsi på västra sidan pga den starka nordostliga vinden som också blåser här i Karistos. Roffe och jag tänker också ta oss till ön Andros så småningom. Och till Syros. Tinos och Delos, som ligger i samma ö-grupp och efter samma färjelinje.

Nu är det riktigt varmt här, även på nätterna, så bästa stället att vara på är i skuggan på stranden eller inomhus med korsdrag eller med AC:n på.  Värmen gör det omöjligt att fortsätta våra promenader. Motionen får bli i vattnet istället. Förutom ”vår” strand vid Kochilli har vi provat stränderna vid Agia Paraskevi längst ute på buktens västra udde, österut nedanför tavernan To Kima och så mojnade vinden tillräckligt på fredagen så att vi kunde vara vid Agios Dimithrios.  Roffe fick alltså visa Emil, Maja och Magnus grottlagunen med vatten belyst underifrån! Och sköldpaddorna låg där i ån på sina stenar och värmde sig i solen.

Det blev både beachtennis och thaichi i strandkanten förutom all snorkling. Och inomhus fick jag storstryk i både Yatsi, kortspel och frågespelet Geni.

Avskedsmiddagen på fredagskvällen blev 2 kg lammkotletter på restaurangen med den fantastiska utsikten i Aetos, det börjar bli en riktig tradition! Härligt var det att ha dem här och tomt när de åkte på lördagskvällen! De var de sista besökarna före september, för på torsdag far vi till Sverige.

En vecka vi inte kommer att glömma i första taget!

Sista lördagen i juni var vi medbjudna på bröllop! Ett grekiskt bröllop! Vår goda vän Christos syster Eva skulle gifta sig med sin Nicos. Vi fick delta i förberedelserna för bruden i familjens hem. Band och blommor överallt, söta kakor, tsipourou och vin, levande grekisk musik, kindpussar och dans, trångt och otroligt varmt. I rummet intill gjorde brudens väninnor henne vacker. Under applåder och rop kom hon ut till oss andra. Så satte hon sig ner med sin ena sko i handen, de flickor som ville gifta sig ropade sina namn och Eva skrev namnen på sulan under skon. Efter bröllopsfesten skulle det visa sig vilka namn som hade nötts bort. Så hjälpte Christos, som familjens manlige överhuvud,  henne på med skorna och smyckena och det blev dans. Eva och Evas mamma, Evas syster och mormor, Christos, till slut dansade alla hennes släktingar i ringen.

Nere på gatan, där dekorerade bord med sötsaker och drycker (bl.a. Absolut) stod uppdukade, väntade Nicos med sina släktingar och goda vänner. Alla utom de närmaste gick ner och skanderade: Eva, Eva….. Mormor kom ner. Mamma kom ner. Till slut kom Eva, men efter några trappsteg vände hon tillbaka in. Tredje gången hade hon Christos med sig, som – eftersom fadern är död – överlämnade bruden till brudgummen.

Så tågade alla till kommunhuset där löften och ringar utbyttes. Och brudbuketten kastades. Kan undra om det namn som inte nöttes bort på skon, var detsamma som på kvinna som fångade buketten?

Alla tågade vidare ner till torget och längs hamnen bort till Arkipelago där borden stod dukade. En stor och god buffé och sedan grekisk dans. I en stor ring, i flera ringar dansades det, i en dans som säkert varade i 20 minuter. Den som inte orkade längre klev ur, andra klev in, den som ville gjorde improvisationer under jubel. Senare på natten blev det 60/70-talsmusik och vi buggade, när jag tappade andan buggade Roffe med Christos moster Eva så att ungdomarna runt om applåderade! Strax därpå tog vi vår ”gorona” hem i den svala nattluften, vi var trötta och Roffe hade bekymmer med magen.

Och så började ett helt annat kapitel:

Efter tre timmars sömn väcker Roffe mig för att han har riktigt ont i magen.

Söndag morgon kl 6 åker vi till akutmottagningen på Karistos sjukhus. Roffe läggs in med arbetsdiagnos: förstoppning. Ett helt dygn med smärta,  tre lavemang utan resultat och en underlig röntgenbild senare skickas han/vi med ambulans till sjukhus i Aten. Ingen av oss har en aning om var vi är eller vad som väntar. Roffes bår körs in på akutmottagningen, in i ett myller av skadade människor och deras släktingar. Öppna dörrar överallt mellan korridorer, väntrum och salar. Svårt skadade blandade med skrubbsår och psykiska problem. Läkare och sköterskor som strömmar fram och tillbaka och försöker jobba med anhöriga hängande i rockärmarna. Nya bårar och rullstolar med skadade plöjer sig hela tiden igenom folkmassan och in i läkarnas mottagningsrum. Vi blir fullständigt stumma.

Sex nätter senare, på tre olika avdelningar, i fyra olika rum, med sista natten på hotell i Aten, är vi hemma igen, ganska tilltufsade men lyckliga. Diagnosen gick från förstoppning – tarmvred – något utanför tarmen som trycker till – njurar/urinvägar/operation – till en stor njursten som pga innervationen stoppade tarmen från att fungera. Roffe fick ingen mat eller dryck på nästan fem dygn.

Vi har lärt oss mycket om den grekiska sjukvården där patienten fortfarande är ett föremål i en säng och där doktorn vänder sig till mig för att fråga om hans hälsotillstånd. Där underläkarens ord utan pardon raderas av överläkaren på ronden. Där anhöriga måste slåss för sin plats i kön till läkarrummet, fräckast går först. Där alla anhöriga får befinna sig vid sängarna alla tider på dygnet.

Men vi har också rörts till tårar av alla som hört av sig och som har stött oss på olika sätt och vis. Vi visste inte att vi hade så många vänner här!

Vi är hemma, det var inte ”det värsta” och nästa eventuella gång vet vi vad som gäller, då packar vi med oss både handduk och toapapper!

En blåsig och kulturell vecka.

Kvällen efter att Sverigegästerna åkt, gick jag på en poesi/kör-föreställning i aulan vid museet, medan Roffe väntade in nya besökare från Sverige som skulle in i lägenheterna intill vår. Mai, som ger massage och har Thachi sjunger också i Karistoskören och nu hade den tränat in ett program med tonsatta dikter av poeten Sofia Spirou som själv var där och läste sina dikter. En berättare band ihop diktläsningen med sångerna. Mycket tal med andra ord. Egentligen förstod jag inte ett ord, ändå känns det som att jag förstod en hel del. Sångerna var vackra och dikterna hade ett språk och uttryck som gick in i hjärtat. När jag strosade hem i det ljumma mörkret, kände jag mig lyckligt uppfylld av upplevelsen. Och ändå mer inspirerad att försöka lära mig språket!

Hemma myllrade det av reströtta svenskar, elva personer från 2 år och uppåt, som skulle hitta sängplatser, få lakan och kuddar att räcka till,  komma i någon slags ordning och få mat i magen. Sena var de, barnvagnen till 2-åringen hade inte dykt upp på flygplatsen! Roffe talade då med underbara Anna, hotellägare på lägenhets-hotellet vi bodde på 2010 och en av anledningarna till att vi förälskade oss i platsen, och hon hade en vagn att låna ut. När Roffe och mamman Colett kom för att hämta vagnen hade Anna dessutom bakat en kaka till Fia som skulle sitta i  den!

Midsommarafton firas inte här, men vi var på ett trevligt knytkalas tillsammans med ett gäng svenskar och norrmän hos Madde i Aetos, så det blev minsann matjesill och nubbe i år!

Jösses vad det har blåst! Att sitta ute på vår altan har varit uteslutet. Men blåsten har kommit från norr så nere på ”vår” strand, vid Cochilli, har det varit alldeles lugnt. Fast bråkigt på ett annat sätt: regnet för två veckor sedan spolade bort sanden vid beachwolleyplanen, jättetråkigt för alla som spelar där! Men här saknades inte eget initiativ. Plötsligt en kväll kom en grävare och flyttade sand från bortre änden av stranden till bollplanen. Kvar var en jättegrop! Snopet för alla som brukar använda den delen av stranden! Så det blev diskussioner och anmälningar till hamnpolisen som kom dit. Nu står en kille där och skottar i kanterna för att försöka släta till kanterna på gropen lite!

I helgen firades den grekiska pingsten och även måndagen var helgdag. Det betyder att staden, hotellen och stränderna fylls av lediga Atenare. Dessutom var det musikfestival på Montofoli för andra gången. Klassiskt och jazz, på en utescen ovanpå rester av en keramikverkstad från 400 BC och med en kyrkvägg från 1400-talet som fond.

Tidigt en morgon for Roffe, tillsammans med några av svenskarna i lägenheterna intill, med bilen upp till kastanjeskogen och besteg Mt Ochi. Där uppe var värmen uthärdlig och alla satt i solen vid drakospitan och fikade. Annars håller man sig just nu i skuggan och försöker få luften att röra sig så mycket som möjligt!

Vi gjorde vår andra riktiga tur med ”goronan” i början av veckan, innan huset fylldes med folk igen. En härlig utflykt till Petrokanale på baksidan av Mt Ochi, där stigen ner till havet i Dimosarie-ravinen börjar. Där parkerade vi vår fyrhjuling och började klättringen nedåt. Samtidigt flyttade några herdar sina flera hundra får från svalkan på Mt Ochis topp ner till betet i ravinen. Vi fick vara med om något fantastiskt. I småbyarna på baksidan av berget hade man förr ett helt eget språk – man visslade för att hålla kontakten och berätta saker för varandra i och mellan byarna. Få kan det språket nu, men vi fick höra, hur herdarna talade med varandra från olika sidor av ravinen genom att vissla! Mitt i all grönska och fågelsång.

Så kom Matilda och Henrietta till Karistos för andra gången, nu tillsammans med sina familjer! Fyra vuxna och fem barn från 3 till 10 år som längtade efter att bada! Och bada gjordes det, varje dag, trots att sommarens regn också kom medan de var här. Kanske var det tur att solen inte strålade från klar himmel varje dag, Johan kommer ändå att byta skinnet under t-shirten. De sista dagar här, öste solen på desto mer och mitt på dagen kom temperaturen en bra bit över +30.

Det hanns med en hel del, förutom bad. Olivia (10)och Ester (8) fick manikyr. Matilda och Henrietta gjorde pedikyr och fick fötter mjuka som barnrumpor. Matilda tog massage av Mai två gånger. Linus (3) och Ossian (3) låtsaskörde goronan i timmar och fick dessutom en liten ”prova på”-tur med Roffe. Familjen Wass lånade vår bil, fashinerades  av det dramatiska landskapet och bjöds på gurka och vatten av en bonde vid Platanistos. Vi tillbringade allihop en hel dag på stranden vid Potami, fick en gås som gruppmedlem och ”vakthund” och åt bifteki och grillad fisk i tavernan. Och alla utom jag (M) åkte till stranden med den instängda lagunen vid Ag. Dimitrios Gorge. Det gick åt massor med friterad potatis, grillad kyckling, fetaost och pizza, hemma eller på restaurang. För att inte tala om glass!

Sista dagen lärde sig Ester och Hannes (6) att simma utan puffar och alla utom Linus hade provat cyklopen.

Tidigt, tidigt tisdag morgon körde Roffe alla barnen och bagaget, medan jag tog en rask morgonpromenad med deras föräldrar till morgonbussen 5.30.

Det blir stora kontraster på intensitet när så många åker iväg. Tystnaden nästan knakar! Men båda upplevelserna är underbara!