berggrunds.se

En vandring i solen, en ganska vanlig dag i vårt liv.

Förra året den här tiden åkte ett gång till Skiros, i år bestämdes det att Tinos skulle bli vårt mål. Vi blev 10 personer som ställde våra väckarklockor på halv fem för att hinna färjan 06.00 från Marmari. Färden fortsatte 07.50 från Rafina mot Andros och vårt mål Tinos, dit vi kom kl. 11.30. Jag/Rolf hade vaknat med en riktigt dålig rygg. På resan var, turligt nog, min supermassör Mai med. Hon hjälpte mig men det krävdes oxå en dags vila. På söndagen var jag så redo för en heldagstur. dom andra hade redan gjort två turer. Jag var skör men kände att jag nog skulle klara att gå.

Turen började med att vi tog taxi till en kyrka strax under den topp som höjer sig över huvudorten Tinos. Vandringen började med att vi gick upp på toppen, förbi en katolsk kyrka, genom en venetiansk fästning och på slingrande stenlagda stigar till toppen. Utsikten över havet, staden och den bergiga ön var enastående. Vi gick ner och fortsatt norrut på ön. På stenlagda gamla vägar vandrade vi i ett grönskande vårlandskap. Tinos är känt bl.a. för sina duvor och duvslagen fanns överallt i landskapet. Den under stora delar av året torra och karga ön lämpade sig inte så väl för djurhållning så duvor var en viktig del av födan.

Ett roligt stopp blev den” self service ” bar vi kom till i en by. Där kunde du köpa det mesta för en fikapaus t.o.m en snaps! Du försåg dig, diskade och betalade, väldigt trevligt! Vårt mål för dagen var byn Agapi och flera andra byar på vägen, alla vita så typiskt för bebyggelsen på ”Öarna”.

Vi rastade i en av de vita byarna, känd för sina ”jättekast”, stora runda stenar spridda över landskapet, precis som inlandsisen gjorde hos oss. Vila på ett litet torg utanför en vit kyrka, i ett strålande solsken, lite avundsjuka blir ni väl? Tempot på våra vandringar är inte så högt så vi har gott om tid att njuta av det som våra sinnen upplever.

I byn Agapi (agapw=älska) bestämde några att avbryta och tog taxi hem. Jag/Rolf beslöt att tillsammans med tre andra fortsätta färden ett par timmar till. Vandringen gick någon kilometer på stora vägen men sen vek vi in på dom vackra gamla stenlagda monopatis/ stigar som slingrar sig mellan stenmurar i landskapet. Det blev två timmar i vårgrönska, fågelsång och porlande vatten. Taxi hämtade oss för hemfärd och Lrfteris, vår chaufför, berättade om ön och dess sevärdheter.

Dagens vandring avslutades som alltid på en restaurang med god mat och dryck. Jag är så glad att jag är penionär!!!!

We are looking to the top and mentally prepare for the climb :-)!

On their way to the top!

A nice weiw!

These blue and white villages!

Narrow streets! Not made for racing!

Cheers! The price list is simple €0.5-€2. I just tasted, the rest in to the zink. To early for a raki!

Raki and brandy important when you are taking a break!

Five star dovecote!

Three star dovecote!

And the crisis affects even the pigeons, most of them can´t afford better hotels.

A lady in black and white infront of a blue and white church – art!

This is Mariannes favorite! Walking on old kalderimis in the sun, we me!

The beautiful path, together with all the terraces tells about heavy stone work!

Terraces covering the whole island- blood, sweat and tears

The Group! The walking people! The horde! We are known under many names!

So much spring…..

,,,,,and even more spring!

Water and green!

The island of Thinos is tidy!! They are recycling almost everything, respect!

Our taxi driver Lefteris, a guy that can tell you everything about the island! I think it´s cheaper to take a taxi than renting a car. Call +306973553535!

As always, a meal, some smalltalk and a glas of something. That´s the meaning of walking for all of us!

And a Google try to make you understand!

A walk in the Sun, a fairly typical day in our lives.

Last year this time we went to Skyros with some HH- people. This year it was decided that Tinos was going to be our goal. We were 10 people who set our alarm clocks at half past four in order to catch the ferry 06:00 in Marmari. The journey continued 07:50 from Rafina to Andros and our goal Tinos, where we arrived at. 11:30. I / Rolf had woken up with a really bad back. On the journey was, thankfully, my super masseuse Mai. She helped me but it took also a day of rest. On Sunday, I was so ready for a full day. the others had already done two walks. I was fragile but felt that I probably would be able to walk.

We took a taxi to a church just below the peak that rises above the main town of Tinos. We started with walking to the top, pasting a Catholic church, trough  a Venetian fortress and winding cobbled paths. The view of the ocean, the city and the mountainous island was outstanding. We went down and continued north on the island. On ancient cobbled roads we walked in a green spring landscape. Tinos is known among other things, for its pigeons and the dovecotes were everywhere in the province. The best parts of the year is dry and the barren island was not suitable for animal husbandry so doves were an important part of the diet.

A nice stop was the ”self service” bar we came to in a village. There you could buy almost everything for a coffee break and even a ”snaps”! You provided your self, made the dishes and paid, very nice! Our goal for the day was the village Agapi and several other villages on the way, all white, so typical of the buildings on the ”Islands”.

We were resting in one of the white villages, known for their ”giant caste”, large round stones scattered in the landscape, just as the ice sheet did in Sweden. Resting on a small square outside a white church, in a brilliant sunshine, you get a little jealousy , well? The pace of our hikes are not so high, we have plenty of time to enjoy what our senses perceive.

In the village Agapi (agapw = love) some decided to take a taxi a taxi home. I / Rolf decided that, along with three others continue to walk  another two hours. The walk went a few kilometers on the main road but then we turned onto them beautiful old cobbled monopatis / paths that wind between stone walls in the countryside. It was two hours in spring greenery, birdsong and rippling water. The taxi picked us up to go home and Lrfteris, our driver, told us about the island and its attractions.

Today’s walk was closed as always in a restaurant with good food,drink and as always ,good company. I’m so glad I’m retired!!!!

Det är lördag den 14:e. Ute har det regnat med jämna mellanrum ända sedan i måndags och Roffe har eldat idogt i kaminen för att komplettera värmen från elementen. Temperaturen har sakta ökat ute från + 5 i början av veckan till +11 grader nu. Mellan regnskurarna har det kommit hagelstormar. Bergen är vita av snö igen och det är ordentligt kallt. Det här är den längsta sammanhängande perioden av ”dåligt” väder som vi har haft sedan vi kom hit till Karystos. Myra och Roger, som har bott här i 25 år, berättade att det är den kallaste och våtaste vintern under deras tid här! Det vanliga är 1 – 3 dagar regn och sedan är solen tillbaka.

Förra helgen strålade solen, även om temperaturen inte var så hög, så på lördagen passade vi på att ta en långpromenad bland vårblommorna till Petrokánalo på andra sidan berget. På söndagen blev det en tur med HappyHikers i låglandet väster om stan. Vi var c:a 15 personer, tre hundar och Céciles åsna som gick den trevliga vandringen.

Den stora väderförändringen kom samtidigt som vi var på måndagsdansen och blixtarna åstadkom flera strömavbrott. Musiken tystnade och det blev kolmörkt mitt i dansandet. Många glada skrik och skratt blev det istället. Kanela låg i bilen och skakade medan vi dansade, men hon är ändå lugnare där än någon annanstans när det blixtrar och dundrar. Strömavbrotten och yrsnön påminde mig märkligt nog om hur det var i Handöl när vi flyttade dit i slutet av 80-talet.

Kylan och blåsten har ställt till det för en del av det gröna och ”vårblommorna”. På mandelträden har de flesta blombladen och knopparna blivit bruna. Det ska bli intressant att se om det kommer nya knoppar istället!

Båttrafiken får också stora bekymmer när nordostvinden kommer upp till stormstyrka i byarna. Egeiska havets ilskna vågor har skördat många människoliv och sänkt många fartyg under årtusendena. Karystos bukt, Kolpos Petalion, ligger väl skyddad från den vinden och som mest hade 11 fartyg ankrat upp och sökt skydd där den här veckan.

När Roffe tog med sig Kanela och gick en regnig promenad längs med havet, fann han en död havssköldpadda uppspolad på stranden vid tavernan To Kýma. Han la ut ett foto på sköldpaddan, den första vi sett, på Facebook. Efter en liten stund ringde Roger och berättade att en sådan händelse måste rapporteras till polisen eller veterinären. När Roffe ringde Maria, veterinären hade hon också sett bilden och redan rapporterat det till hamnpolisen. Det går fort med de sociala medierna!

Den grekiska fastan börjar närma sig och med den mycket ”förfestande”. Förra lördagen var det ”kycklingfest” på tavernan Fantasia med levande musik och dans. I torsdags,  Tsiknopembti, var To Rema fullsatt av ätande och festande människor.  Både Roffe och jag dansade så att svetten dröp till rytmisk grekisk levande musik. Alla dansar tillsammans, unga som gamla, tjocka som smala, kunniga som okunniga. Danserna är långa, en del kanske håller på mer än 15 minuter, så deltagarna hoppar in i och ut ur den under tiden. Efter några minuter gungar man med nästan i trans. Härligt! Nästa lördag är det dags igen för en ny fest på Fantasia.

And in some sort of English:

It’s Saturday the 14th. It has been raining regularly ever since Monday and Roffe has been burning assiduous in the stove to supplement the heat from the elements. The temperature outside has slowly rised from + 5 early in the week to +11 degrees now. Between rain showers, there have been hailstorms. The mountains are white with snow again and it is thoroughly cold. This is the longest continuous period of ”bad” weather we’ve had since we came here to Karystos. Myra and Roger, who has lived here for 25 years, told us that it is the coldest and wettest winter during their time here! It use to be 1-3 days of rain and then the sun is back.

Last weekend the sun was shining, although the temperature was not so high, so on Saturday we decided to take a long walk among the spring flowers to Petrokánalo on the other side of the mountain. On Sunday, it was a trip with HappyHikers in the lowlands west of town. We were about 15 people, three dogs and Ceciles donkey walking the pleasant hike.

The big weatherchange came while we were on our Mondaydance and the flashes produced several power outages. The music stopped and it became pitch dark in the middle of the dancing. Many happy screams and laughter came instead. Kanela was shooking in the car while we were dancing, but she’s still quieter there than anywhere else during the thunder and lightning. Power outages and a lot of snow in the wind reminds me curiously enough about how it was in Handöl when we moved there in the late 80s.

The cold and wind has caused problems for some of the ”spring flowers”. On the almond trees, most petals and buds has become brown. It will be interesting to see if there will come new buds instead!

Boattrafic are also in serious trubble when the northeast wind comes up to gale force. Aegeans angry waves have claimed many lives and reduced the number of ships over the millennia. Karystos bay, Kolpos Petalion, is well protected from the wind, and at most we had 11 ships anchored for shelter there this week.

When Roffe and Kanela went on a rainy walk along the sea, they found a dead sea turtle washed up on the beach at the tavern To Kýma. Roffe put out a photo of the turtle, the first we have seen here, on Facebook. After a little while Roger phoned and told that such an event must be reported to the police or the vet. When Roffe called Maria, the vet, she had also seen the picture on FB and had already reported to the portpolice. It goes fast with social media!

The Greek Lent is approaching,  with a ”pre-party spirit.” Last Saturday was the ”Chicken Party” at the tavern Fantasia with live music and dancing. This Thursday, Tsiknopembti, was To Rema crowded by eating and partying people. Both Roffe and I danced so that the sweat dripped with rhythmic Greek live music. All people dance together, young and old, thick as thin, pro as amateur. The dances are long, some may hold more than 15 minutes, so participants jump into and out of it in the meantime. After a few minutes you swing by almost in a trance. Lovely! Next Saturday it’s time again for a new party at Fantasia.

800 km söder om oss ligger Sahara och när det blåser stark sydlig vind är luften brun

Vilket resulterar att våra fordon och allt annat får en lätt brun ton. Bra rubbing enligt en god vän från Svedala.

Det är trångt i vår vik, två oljetankers och nio lastbåtar.

Andra snöläggningen!

Att den första havssköldpadda jag ser i levande livet är död, det är riktigt tråkigt.

En ny väg för som tog oss till baksidan av Oxi till Petrokanale.,

Blomsterprakt!

Krokus på sitt bästa humör!

Även irisarna börjar krypa upp.

Petrokanale porten både till Oxi och Dimosarie ravinen

Vinsten med att gå högt är alla fantastiska vyer. Kanela blir också ofta stående och njuter.

Flera gånger har vi nu sett sniglar klättra upp på väggen, undrar om dom också njuter av utsikten.

Mandelblommen är något att njuta av på vintern.

Happy Hikers ute på söndagspromenad 15 personer, tre hundar och en åsna (förutom Rolf).

Vattenpassagerna på vägarna är många. Aries är alltid redo att assistera damerna.

Dans på ”köttorsdagen” sista köttet innan fastan. Dans funkar bra för att få ner maten!

Roger blir riktigt snygg i sitt nya hår, frugan ser beundrande på.

Alla dansar ung och gammal!

Efter en promenad är det skönt att komma hem sätta igång en brasa och njuta av skidåkning på TV.

Snart har januari på det nya året passerat, oj vad det går undan! Snön som kom försvann fort här nere vid havet, men på toppen av Ochi och uppe i ravinerna ligger den fortfarande kvar. Några riktigt blåsiga dagar gjorde att det blev ganska kallt inomhus och vår braskamin har gjort stor nytta. Ett par dygn tog det i med stormstyrka i byarna så att solpanelen uppe på taket som värmer varmvattnet  blåste sönder. Men emellan ovädren har det som vanligt varit underbara dagar med fika utomhus i kortärmat.

Vi har gått mycket, både långa och korta turer. Vi har börjat testa oss lite inför planen att vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Den längsta vandringen gick hemifrån Karystos västerut över bergen till Marmári. Det blev 23 km, tog 6,5 timmar och gav oss många nyttiga lärdomar. Den turen blev också lite speciell eftersom det visade sig att allt smältvatten från snön gjorde om vägarna till åar och sjöar! Vi fick parera och gå omvägar, men på några ställen var det bara att ta av sig skorna om man inte ville bli blöt. Konditionen har höjts ordentligt, men delar av kroppen protesterar mot behandlingen. Vi är ju inte några ungdomar längre kan vi konstatera!

Vi har också träffat ganska mycket folk, varit på födelsedagskalas, fikat på stan och både haft och varit på middagar.

Nu har vi precis kommit hem från några härliga dagars utflykt till Kreta, där vi bodde på hotell i Heraklion, strosade omkring på olika museum och utställningar, shoppade och hälsade på Zoi, Nicos och Gabriella (knappt 2 år), våra f.d. grannar. Vi har gästat dem i Larissa, på Alonissos och nu i Heraklion där Zoi har fått en fast tjänst som förskolelärare. Lärare och läkare ”tvångskommenderas” ju ut till öar och glesbygd några år innan de kan välja själva var de ska jobba. Det var alltså anledningen till att Zoi jobbade i Karystos och blev granne med oss!

Tillsammans med dem gjorde vi en utflykt till hantverksbyn Kritsa, (där nästan allt var stängt men vi iallafall  köpte en linneduk med broderade olivkvistar). Vi for vidare för att äta genuin kretensisk mat i Kroustas (där allt var stängt) och hittade sedan en härlig taverna i närliggande Agios Nikolaos där vi verkligen fick god mat! Att resa omkring den här årstiden har många fördelar, gott om plats överallt och bra priser, men det är klart att det mest turistiska inte är tillgängligt.

Medan vi var på Kreta skedde det grekiska nyvalet, något som bara märktes genom de ännu ivrigare diskussionerna på TV-apparaterna och runt kaféborden och med lite mer pappersskräp på gatorna än vanligt (all valpropaganda!). De flesta verkar nöjda med valutgången, partiet tillhör inte de traditionella mutkolvarna, det är ännu oprövat! Och värre än det har varit kan det inte bli, säger man.

And a translation (modified Google)

Soon January of the new year is gone, how fast time goes! The snow quickly disappeared here by the sea, but on the top of Ochi and in the ravines there still is. Some really windy days made it quite cold indoors and our stove has been useful. A couple of days it was storm strength in the wind so the solar panel on the roof which heats the hot water blew apart. But as usual it has been wonderful days between the storms with coffee outside in short sleeves.

We have walked a lot, both long and short trips. We have begun to test us a little bit because of the plan to do the pilgrim route to Santiago de Compostela. Our longest trek went from Karystos west over the mountains to Marmari. It was 23 km long and took 6.5 hours and gave us many useful lessons. The tour was also a bit special because it turned out that all the meltwater from the snow turned the roads into rivers and lakes! We had to fend off and go detours, but in some places it was just to take off the shoes to not get wet. Our stamina has been raised properly, but parts of the body are protesting against the treatment. We are no longer teenagers, we can note!

We have also met quite a few people, been to birthday parties, had coffee in town and both enjoyed and been at dinners.

Now we just arrived home from some lovely days on Crete, where we stayed at a hotel in Heraklion, strolled around in different museums and exhibitions, shopped and visited Zoi, Nicos and Gabriella (almost 2 years), our former neighbors. We have visited them in Larissa, Alonissos and now in Heraklion where Zoi has been given a permanent position as a preschool teacher. Teachers and doctors are commanded out to the islands and sparsely populated areas a few years before they can choose for themselves where to work. That was  the reason why Zoi worked in Karystos and lived next door to us!

Together with them, we made a trip to the handycraft village Kritsa, (where almost everything was closed but we bought a linen cloth embroidered with olive branches). We went on to eat authentic Cretan food in Kroustas (where everything was closed) and then found a lovely tavern in nearby Agios Nikolaos where we really got good food! Travelling around this time of year has many advantages, plenty of room everywhere and good prices, but of course the most touristic things are not available.

We were on Crete during the Greek new elections, something that just was noticed by more fierce debates on television and around the café tables and with a little more paper trash on the streets than usual (all election propaganda!). Most people seem happy with the outcome of the election, the party does not belong to the traditional shyster area, it is yet untried! And worse than it has been, it can not be, they say.

Marianne remmar på sig skorna efter att ha korsat en rema barfota.

Vacker vy 🙂

Ibland måste vi gå på fest, tungt:-)

Den här bilden skulle kunna vara en aprilbild från vårt tidigare liv.

Vår lille vän Minervaugglan är nu tillbaka och lockropen hörs.

Ibland tappar man andan och eftersom vi promenerar kan det vara svårt att få den tillbaka!

Romarna reste denna sten och även den tidens graffitti använde blott grekiskt blått, tror jag 🙂

Nu blommar det igen och snart kommer mandelblommen

Sköna dagar vid Medelhavet.

Kanela har fått sin koja ombyggd med löstagbar front för att kunna dra sig tillbaka och vara trygg.

Två tjurskallar på samma bild den ene något äldre.

Gjutform i täljsten, ett för oss känt föremål.

Dessa guldbin är bland det häftigaste som finns och bara c:a 4000 år gamla. Vilka verktyg hade dom?

Två vackra ”föremål” båda har åldrats i skönhet.

Vacker kretensisk sång och musik är intressant för alla åldrar.

Vi har ett litet ”extrabarnbarn” Gabriella en söt, nyfiken liten unge.

Vi strosade ett tag i Heraklions hamn, samtalade, matade duvor och hade det skönt.

Här i Kritsa har man hantverkat i alla tider och en av de äldre om ändå ung blev kvar vid sin läst.

Denna dam lyckades sälja en €40 duk till oss för €10 för att det var årets första försäljning.

Denna mosaik är en kopia av en gammal målning. Den som gjort den studerar på en skola där man utbildar mosaikkonstnärer.

Nu måste ju pappa Nicos vara med också. Gabriella avslutar middagen i pappas knä.

Dessa fantastiska grönsakstånd hittade vi flera på våra vandringar, vilket överdåd!

Dagarna runt jul och nyår har varit fulla av dramatik! Annandag jul började det brinna uppe på berget ovanför Ano Aetos. Ett stort område uppe på toppen brann och brann i två dygn. Roffe tog en vinterbild på torget i Karystos och råkade av en slump fånga den första röken. Vi försökte ta en bild i mörkret, ni får tro mig på mitt ord att det som lyser är elden. Som väl var blåste det nästan ingenting, ändå kändes det obehagligt att veta att ingen försökte släcka den. När vi plockade apelsiner och tangeriner på Montofolie sa Pavlos skämtsamt, ”dom väntar väl på regnet…!”

Och regnet kom! Dagen före nyårsafton började det fullständigt ösa ner och fortsatte oavbrutet i tre dygn!  Temperaturen som var lagom för ”kortärmat” på julafton sjönk rejält till +8 – 10 grader på dagarna. Vi gjorde en biltur på nyårsafton för att se om berget var snöigt men kunde inte se någonting p.g.a. de låga molnen. Däremot fick vi se en fantastisk regnbåge som lyste med de intensivaste färger jag någonsin har sett. Och regnvatten som hoppade uppför backen på betongvägen i den starka blåsten!

Nyåret firade vi in på tavernan To Rema tillsammans med flera av de andra xenoserna med grekisk dans, skumpa och tomtebloss. Kanela fick sitta i bilen det här nyåret, vädret var för dåligt för att lämna henne ute och ensam inne i lägenheten skulle hon kanske bli vansinnigt rädd när nyårssmällarna började låta. Bilen kändes som bästa alternativet och när vi for hem på natten sov hon gott på ”min” stol, passagerarstolen.

När regnet fortfarande forsade ner på nyårsdagen, klädde vi på oss regnkläder och inspekterade omgivningarna trots blåsten. Vattnet rann överallt och här och där var vägarna översvämmade. Vår grusväg hade omvandlats till en bäck, bl a för att en granne la igen diket i somras utan att lägga dit något rör och gjorde en väg upp till sitt hus.  (!) Det är våldsamma mångder vatten som kommer ner till Karystos under ett sådant här regn eftersom det rinner ned ifrån hela berget bakom.

Så, fredag efter nyår upphörde regnet och vinden mojnade. Och berget lyste helt vitt med mängder av snö när vi tog bilen till Aliveri för att köpa mer ved! Castello Rosso ligger på 600 möh och snögränsen ligger lite ovanför den höjden. Jag kan inte minnas att snön har legat så tjock så långt ner sedan vi flyttade hit! Och nu är branden på berget definitivt släckt!

And the google version!

The days around Christmas and New Years Eve have been full of drama!

On Boxing Day  a fire started on the mountain above the village Ano Aetos. A large area on the top burned and burned for two days. Roffe took a winter picture on the square in Karystos and happened by chance to catch the first smoke. We tried to take a picture in the dark, you have to believe me on my word that it is the light from the fire. Fortunately the wind was very quiet, yet it felt uncomfortable to know that no one tried to put it out. When we picked oranges and tangerines on Montofolie,  Pavlos joked and said: ”they are waiting for the rain …!”

And the rain came! The day before New Years Eve it started to completely pour down and continued uninterrupted for three days! The temperature that had been just right for ”short sleeves” on Christmas Eve, decreased to +8 – 10 degrees during the days. We made a drive with the car on New Year’s Eve, to see if the mountain was covered with snow, but could´t see anything because of the clouds. Instead  we got to see an amazing rainbow that shone with the most intense colors I have ever seen. And we saw rainwater jumping up the hillside on the concrete road due to the strong wind!

We celebrated  the New Year  in the tavern To Rema together with several other xenos´, with Greek dancing, champagne and sparklers. Kanela sat in the car this New Year, the weather was too bad to leave her outside and alone inside the apartment, she might become insanely scared when the New Year firecrackers should start to sound. The car felt like the best option and when we went home at night she were deep asleep at ”my” seat, the passengers seat.

When the rain still poured down on New Year’s Day, we dressed in rainwear and took a walk to inspect the surroundings, despite the hard wind. The water poured everywhere and here and there the roads were flooded. Our gravel road had been converted into a creek, among other things due to that a neighbor made a road up to his house over the ditch last summer, without adding something for the water to flow in. (!) It is enormous amounts of water that comes down to Karystos during this kind of rain as it flows down from the mountain behind.

So, Friday after New Year’s the rain stopped and the wind died. And the mountain shone all white with lots of snow when we took the car to Aliveri to buy more wood! Castello Rosso is situated at 600 meters above sea level and the snowline lies a little above that height. I can´t remember the snow so thick and so far down since we moved here!  Now the fire on the mountain is definitely off!

En strålande båge en av de vackraste vi sett.

Regnet piskade mot rutan

Kanelas uteååkabilplats, stabilt mellan mattes knän.

Gryningens rodnande himmel slås bara av…..

…skymningen. Det är otroligt färggrannt.

Över taken ser ni till höger rökmolnet från den ganska stora branden på Ochi

Det flammade längs bergskanten men det var svårt att fånga på bild..

Jättegoda tangeriner och dom är ju så vackra..

Vatten, vatten överallt vatten, i bäckar, på vägar och uppifrån.

Smart granne vi har täcker ett dike för att kunna köra och lämnar det så.

Fin väg vi har eller hur!!!

Det är så kul att kunna gå ner till hamnen, sätta sig och ta en ouzo med en meze en vanlig dag.

A Happy….

..New Year önskar vi er alla!

Havet är som så ofta dramatiskt och även så här lugnt blir det ljuset som skapar dramatiken.

Avslutningsvis lite snöbilder..

Snön ligger djup och vacker på bergsidan ovanför vårt hus.

..snön ligger längre ner och mer snö än vi sett tidigare. Lite hemkänsla :-).

Juldag, grekernas stora julhögtid! Och Roffe och jag pustar ut efter gårdagen – som är vår stora firardag – med en promenad i solen och för övrigt med att vara lata!

Julaftonen var en fantastisk dag med sol, klar luft och nästan ingen vind och på den ”traditionella” promenaden till Theosképasti blev vi nio personer. Resten av lunchgästerna anslöt senare och när alla hade kommit var vår lägenhet proppfull med representanter från Canada, USA, Holland, Belgien, England, Kina och så Sverige! Femton stycken, det är ganska nära gränsen för vad som är möjligt! Men vem vet, nästa år kanske det går in några till! Det blev glögg med tillbehör ute på gräsmattan och sedan ett litet svenskt julbord med bl.a. sill, lax, köttbullar, rödbetssallad och Jansson. Och nubbe med ”Helan går….” naturligtvis! Vi har gett oss den på att alla ska kunna sjunga den med oss så småningom! Och vi konstaterade att i Sverige sjunger man innan man dricker, medan i t.ex. Belgien dricker man först och som en följd kommer sången! Till kaffet kom Teds rykande färska Fruktpaj och Dominiques jättehög med tryffel fram på bordet! En härligt myllrande fest blev det!

Eftersom vi båda vill delta i festen istället för att stå i köket var dagarna före fulla av planering och förberedelser, men för ovanlighetens skull utan en massa diskussioner om hur! Kanske även vi håller på att bli vuxna!

Förra veckan hade vi bokat biljetter till baletten Askungen med balettensemblen från Kiev som gästdansade på Megaron Mozikis i Aten. Huvudorsaken till Atenbesöket var egentligen att hämta Roffes nya pass på Svenska Ambassaden och när vi ändå var i Aten passade vi på att bjuda våra f.d. grannar Christos och Katerina på en middag på Manimani som vi lovat dem för minst två år sedan! Att dessutom handla kryddor och annat i alla små specialbutiker i Monastraki är bara härligt och kaffe med George på Karamouza blir man också lycklig av! Så efter lunchen på Benakimuséet var åtminstone Roffe rejält trött och blev sittande med mobilen istället för att titta på alla fantastiska ikoner runt om. Vi börjar faktiskt hitta ganska bra i centrala Aten nu och har traskat många kilometer på gator och gränder.

Nu önskar vi alla er som läser detta ett Gott Nytt År och ett trevligt nyårsfirande! Själva tänker vi dansa in det grekiskt på To Rema!

Och vår nyårsönskan är att nästa år bjuder på mer respekt, acceptans och kärlek människor emellan!

And the Google version!

Christmas Day, the most important day in Greece, Χριστούγεννα!  Roffe and I are taking a deep breath after yesterday (Christmas Eve is our most important day)  with a walk in the sun and moreover with being lazy!

Christmas Eve was a fantastic day with sunshine, clear air and almost no wind and at the ’traditional’ promenade to Theoskepasti we were nine people. The rest of the lunch guests joined later and when all had come, our apartment was crammed with representatives from Canada, the USA, Holland, Belgium, England, China, and so Sweden! Fifteen persons, it’s pretty close to the limit of what is possible! But who knows, next year maybe there will be some more! We had glögg (mulled wine) with accessories out on the lawn and then a small Swedish Christmas dinner, including herring, salmon, meatballs, beetroot salad and Jansson. And of course snaps with singing: ”Helan går sjung hoppfallerallerallanla….”! We are determined that everyone should be able to sing with us eventually! And we found out that in Sweden we sing before drinking, whereas in example Belgium they drink first, and as a result comes the song! To the coffee came Teds  newbaked fruit pie and Dominique’s huge stack of truffles on the table! A wonderfully crowded party it was!

Since we both want to attend the party instead of beeing in the kitchen,  the days before where full of planning and preparation, but for once without a lot of discussions about how! Perhaps Rolf and I too are becoming adults!

Last week we had booked tickets to the ballet Cinderella with the ballet ensemble from Kiev as guest dancers on Megaron Mozikis  in Athens. The main reason for the visit was actually to get Rolfs new passport at the Swedish Embassy and while we were in Athens we took the opportunity to invite our former neighbors Christos and Katerina for a dinner at ManiMani that we promised them for at least two years ago! To  buy spices and other things in all the small specialty shops in Monastraki is just delightful and a coffee with George on Karamouza  also makes us happy! So after lunch at the Benaki Museum  at least Rolf was  pretty tired and was seated with his cell phone instead of looking at all the amazing icons around. We actually start to find our way pretty good in central Athens now and have trudged many kilometers of streets and alleys there.

Now we wish all of you reading this a Happy New Year and a nice New Year celebration!  Rolf and I are going to dance it in  at To Rema with Greek dances!

And our New Year’s wish is that next year offers more respect, acceptance and love between people!

Våra frukostar på balkongen i morgonsolen är underbara!

Vi åt en god middag med Mariannes greklärarinna holländskan Marijke och engelsmannen Roger.

Karystos är så lagom och smakfullt ljusdekorerat till jul och nyår och båten finns med överallt.

Nu grönskar det uti dalens famn nu blommar…..

Vårt älsklingsområde campus från en ny och spännande sida

Vyn från hotel Arion mot Akropolis och vårt #gamla# hotel Attalos. Kyrkan som väcker oss på mornarna är så vacker!

I väntan på baletten tog vi ett glas rött.

Askungen och prinsen tackar för applåderna efter föreställningen.

Innan Katerina och Christos kom passade vi på och testade lite viner.

Och sen blev det mat och prat,prat,prat!

Vi hälsade på George på Karamousa också prat,prat,prat. De e så mycket att ta igen!

Sen gick vi till Benaki för en lunch och en andra tur runt på muséet. Det blev El Greco och ikoner.

Så rofyllt bland dessa fantastiska ikoner, så rofyllt att jag kunde få lugn för min iPhone.

När vi kom tillbaka till Karystos besökte vi grannarnas butik, bokhandeln Niro. Kostas hade det jobbigt bakom disken…..

….medan Stathi gömde sig i sin gröna förklädnad.

Vår ”årliga” julpromenad till Theoskepasti blev i ett underbart väder +20 och vindstilla- chimona (vinter)!

To all of you from both of us a very Happy New Year. Remember give love to get and spread light to see.

Nu, två dagar före lucia,  har vi ”gjort” IKEA inför julen. Det har börjat bli en tradition för oss att på julafton först gå till klippkyrkan – Theoskepasti – och sedan äta jullunch hos oss tillsammans med andra utan familj i Karystos, mest xenos förstås. En lunch i svensk stil med en del hemlagat och en del IKEA-lagat. I år blir vi nog 12 – 13 personer.

Vi handlade också en ny hylla med massor av lådor och fack för alla prylar som samlas runt oss. Och hyllan vi redan har får flytta en våning upp och bli en riktig bokhylla, bl.a. för att härbärgera sex kassar svenska böcker som vi har fått av bokälskaren Kari från Finland. Kari har bott här i många år, men ska nu flytta med sina 3000 böcker till sin dotter i Thailand.

Förutom IKEA-hyllan och mattan vi köpte i Aten tillsammans med Petter, har vi köpt en stor, gammal, hemvävd, grekisk ullmatta i underbara röda, blå och gröna färger. Vi har förundrats över att här finns så många får och getter, men att ingen längre tillverkar något av deras hår eller ull! När vi träffade Peggys mamma Noula i Marmári, fick vi titta in i Marmáris lilla hembygdsmuséum som hon är mycket engagerad i. Bland alla fantastiska handarbeten fanns en hel del mattor och jag kom att fråga om någon fortfarande väver sådana. Noula kände inte till någon, men däremot fanns en del skänkta mattor som var till salu. Och bland dem låg ”vår” matta! När vi skulle hämta och betala den träffade vi några andra ”muséikvinnor” och satt och pratade en stund med dem över juice, tsipourou och sesamkakor. Doula, en kvinna i min ålder, berömdes av de andra för sin kokkonst och till slut blev vi inviterade att laga kourkoubines tillsammans med henne i hennes kök! Koukoubines är en slags hemgjord pasta. Vi ska prova att göra dem på Noulas egenodlade glutenfria zea-mjöl. Det ska ske efter nyår och är något vi ser mycket fram emot!

Mina grek-studier börjar ändå till slut ge lite resultat! Jag har börjat slappna av och prata på och vid några tillfällen har jag t.o.m. klarat av att finnas i en dialog och hjälpa till att föra den framåt! Men det krävs att den jag talar med är förstående och talar långsamt.

Vädret har av och till varit riktigt höst-ruskigt med häftiga regnmängder, men däremellan är det sköna dagar då vi har gjort långa vandringar på upp till nästan fem timmar. Roffe har dessutom börjat löpträna efter att rådet att skaffa kompressionsstrumpor visat sig vara en succé.

And the google version:

Now, two days before Lucia, we have ”done” IKEA for this Christmas. It´s begun to be a tradition on Christmas Eve to first take a walk to the rock church – Theoskepasti – and then have Christmas lunch in our home together with others without family in Karystos, most Xenos of course. A lunch in Swedish style with some homemade and some IKEA -made dishes. This year, we will be around 12 people.

In IKEA we also bought  a new shelf with lots of drawers and compartments for all gadgets that gather around us. And the shelf we already had have to move one floor up and become a real bookshelf,  to – among other things – house six bags Swedish books that we have got from the book-lover Kari from Finland. Kari has lived here for many years, but will now move with his 3000 books to his daughter in Thailand.

In addition to the IKEA shelf and the carpet we bought in Athens with Petter, we have bought a big, old, homespun, Greek wool carpet in gorgeous red, blue and green colors. We have noticed that there are so many sheep and goats here, but that none produces anything from their hair or wool! When we met Peggy’s mother Noula for a coffee in Marmari, we had the opportunity to look into Marmaris small local folkmuseum which she is involved in. Among all the amazing handicraft there was a lot of carpets and I asked if someone still weaves them. Noula did not know anyone, but there were some donated carpets that were for sale. And among them was ”our” carpet! When we some days later went to collect and pay it, we met some other ”folkmuseiwomen” and sat down and talked with them for a while over juice, tsipourou and sesame cakes. Doula, a woman of my age, was praised by the others for her cuisine and in the end we were invited to cook kourkoubines with her in her kitchen! Koukoubines is a kind of homemade pasta. This will take place after the New Year and is something we very much look forward to! We’ll try to make them from Noulas homegrown gluten-free zea flour.

My Greek studies have started to give some results! I have started to relax and just speak  and on occasion I have even managed to be in a dialogue and help it to move forward! But it requires that the person I speak with is understanding and speaking slowly.

The weather has from time to time been really terrible with heavy rainfall, but in between we have beautiful days when we in short sleeves have done long hikes for up to nearly five hours. Rolf has also started to run again as the advice to buy compression stockings proved to be a success!

This is why we love to walk high for the wiews.

This time of the year it can be cold but very often we have this days when we can take a coffee outside…

….. and tanning…

…with a stunning wiew, nice flowers and picking turkeys. Life is nice!

In Marmari on the local museum you can see so many beautiful things that mainly women have done.

We were there to by a carpet and we sat down a while for a chat….

…. and we will bake with these nice ladies in Januari…

… and here is the nice carpet followed us home. Homemade and beautiful aged like us.

A Xmas tradition here is to decorate a boat with lights and this is the most beautiful we´ve seen.

We save things and it comes to a point when you need somewhere to store it and IKEA has the solution.

The point where we stops to reload our mental batteries………

……. and take som water on
the walk we do the most- Theoskepasti!

These warm and sunny days it´s nice to sit down with friends and have something to drink and eat.

December is a walking month. The temperature is nice for long walks. I´ve been testing my new backpack, a perfect one!

Kanela is always following and she loves it. The only time she´s away for a longer time is when she sees a fox.

This tree is next to a church ruin. It has seen this church to be built, used and become a ruin – a church life and still growing!!

Kanela is a bit tired of modern music because she have been listening to #mh14.

We are also helping the light this ”dark” month. The quotation marks because we are Swedes.

Det ösregnar ute! Då och då mullrar åskan. Så välkommet och välbehövligt! Vi fick höst i slutet av oktober och början av november, flera grader kallare särskilt på nätterna och blåsigt, men nästan inget regn. Naturen här längtar efter vatten, omstarten har börjat, växthandlarna har fyllt sina butiker med nytt att plantera och regnet är det som är förutsättningen.

På söndagsmorgonen i Aten tog vi avsked av Petter och då bar både han och vi på varsin oväntad ”handväska”. På lördagskvällen kom vi förbi en ”riktig” matt-affär i Plaka och gick bara in för att titta. Efter lite te och vin, förevisning, prutning och en mycket skicklig försäljare, kom vi ut med varsin plastinslagen, hårdrullad matta en halvtimme senare. Vår glada matta ligger nu under matbordet och vi hoppas att Petters lika glada piggar upp hans kök!

Roffe och jag återvände till det fantastiska Arkeologiska muséet, för att bl.a. se Antikythera-instrumentet, innan vi tog bussen till Rafina för att åka hem.

Vardagen har kommit tillbaka, med bl.a. danskurs, grekisk-studier och HappyHikers. Första vandringen för säsongen gick på det relativt flata området västerut i sol och kraftig blåst. Nio människor och tre hundar hittade massor med gamla bosättningar och nya olivplockare att titta på. Och avslutade förstås på Philippas, en taverna i hamnen.

Vardagen innebär också att Roffe och jag försöker att få tillbaka konditionen från i våras och göra våra kroppar tåliga för fysisk belastning. Hur ska de annars klara av en pilgrimsvandring på 82 mil? Så vi har tagit långa promenader, dels som ”sakletare” på Mt Ochis sluttning bakom oss, dels för att binda ihop kartbilden med naturen väster om Karystos. Vi går nästan alltid lite vilse, men hittar också nya spännande platser. Ingen här förstår sig på vårt sätt att vandra, vi tror att det är väldigt svenskt att ströva utan en tydlig väg att gå på.

And the Google translation:

The bucket out! Occasionally rumbling thunder. So welcome and so much needed! We got to fall in late October and early November, several degrees cooler especially at night and windy, but almost no rain. Nature here longs for water, the restart has begun, plant retailers have filled their stores with new plants and the rain’s the premise.

On Sunday morning in Athens, we said goodby to Petter and then both he and we carried on an extra unexpected ”purse”. On Saturday night we had passed a ”real” carpet shop in Plaka and just went in to have a look. After some tea and some wine, performances of carpets, bargain, with a highly skilled salesman, half an hour later we came out with hard rolled mats wrapped in plastic. Our colourful rug is now under our dining table and we hope that Petters as colourful as ours cheers up his kitchen!

Roffe and I again went to the stunning Archaeological Museum, to among other things see the Antikythera instrument, before we took the bus to Rafina to go home.

Everyday life has come back, including dance classes, Greek studies and HappyHikers. The first hike of the season was in the relatively flat area west of Karystos with sun and strong winds. Nine people and three dogs found lots of old settlements and new olive pickers to watch. And naturally finished at Philippas, a tavern in the harbor.

Everyday life also means that Roffe and I’m trying to get our condition from last spring back and make our bodies able to resist physical stress. How will we otherwise manage a pilgrimage of 820 km? So we have been taking long walks,  searching for things on Mt Ochis hillside behind us, and binding the chart with the nature west of Karystos together. We almost always get a bit lost, but we also find exciting new places. No one here understands the way we walk, maybe it’s very Swedish to roam without a clear path to walk on.

Den understa mattan lyser nu upp vår matplats.

En fika i Plaka med Akropolis i fonden. Kultur och nöje i ett!

Duvor i drivor!

Runt ett stort torg nära Omonia hade dom laddat med massvis med blomsterstånd.

Marianne fotar Kykladisk konst, ett formspråk som levde på öarna i hundratals år. Lite annat tempo idag!

Målbild, magrutorna :-)!

Denna bronsskulptur har varit isär under tusentals år och sammanfogades på 1900-talet.

En av delarna i Kytera instrumentet. Se någon av filmerna om denna märkliga konstruktion på You Tube.

Hur många timmar tog det att hitta alla små olikfärgade stenar som behövs för att skapa denna mosaik?

Tsoukalin har vi sett många gånger men fungerar också som vattenskål åt Kanela.

Nu börjar bina jobba, det är tid att sluta dröna!

Den branta och obanade vägen upp till dessa kolonner, upptäckte vi däruppe, kan nu nås via en anläggningsväg för vindkraftsel.

Det klottrades även förr i tiden. Då låg denna plats lite mer centralt..

Nu ligger den uppe på fjällsidan men då kanske bland aktiva stenbrott.

En middag med Sven på Cavo Doro innan han for hem till Norge.

Happy Hiker gänget på Campos, lite samlade, mest är vi spridda ganska ordentligt när vi går.

Vi!

Vi satt och fikade i solen. Vår förståndiga hund la sig i skuggan av ett olivträd, klokt.

Vi brukar då och då säga till varandra att vi har varit så friska sedan vi flyttade hit till Karystos. Avstressat liv, fysisk aktivitet och väldigt bra mat nära från källan brukar vi gissa på som orsak. September blev månaden då vi fick äta upp det. Jag (Marianne) hade nog med mig en förkylning från Sverige, som bröt ut efter ett par dagar och som, eftersom jag misskötte den, blev till astma och lunginflammation. Så när efterlängtade dottern Matilda med maken Johan och barnen Hannes och Linus kom mot slutet av månaden, var det mest ligga på rygg som gällde för mig. Roffe var pigg och kunde följa med och bada, fixa med mat och köra fyrhjuling. Några dagar. Så fick han en Karystos-influensa med hög feber som fullständigt slog ut honom!  Vi hade planerat att vandra och göra utflykter och dessutom skulle Matilda och jag  ta lektioner i akryl-målning, men nu fick de dona på mest för sig själva på badstranden och nere på stan. Matilda målade akryl själv tillsammans med lärarna Ted och Elizabeth. Dagarna tillsammans blev inte som vi tänkt, men härligt var det att ha dem här!

Efter en dipp i september kom sommaren tillbaka med full styrka i oktober när Fred-Olof och Margareta besökte Karystos. Roffe och jag började få tillbaka krafterna och kunde göra utflykter och vandringar tillsammans med dem. Förutom marknaden i Kimi blev det vandring på Campos,  toppbestigning av Oxi och en vandring i ravinen Agios Dimitrios där jag fungerade som chaufför. Och förstås massor av god mat och dryck överallt.

Petter kom och hann äta middag tillsammans med F-O/Margareta innan de tog tidigaste färjan hem.

Och sommarvädret fortsatte. Massor med bad och snorkling i det precis lagom varma vattnet. Promenader i närområdet där olivskörden pågår som mest. Picknick i solnedgången, kålpudding och grillad fisk hemma och många besök på tavernor. En dag gick Roffe och Petter  den mest kända ravinen Dimosarie och jag mötte upp dem vid slutet av den gamla stigen, kalderimin efter en mycket vilsen biltur på smala, dåliga, skyltlösa grusvägar .

Vi gjorde också en tredagarstur till norra Evia, via det hisnande vackra området runt högsta berget Mt Dhirfis (1743 möh), till Rovies på västkusten.  Rovies fick bli utgångspunkten för den ena dagen en vandring till vattenfallet  i Dhrimona och toppen av Mt Xiro,  och sedan en vandring nere i Boulovinena ravinen (Nileas) i närheten av Keramia den andra. En sägen berättar att ravinen har fått sitt namn efter Boulovinena, en ung kvinna, som kastade sig ner i den för att undkomma turkarna. När vi tog oss nedför branten för att komma till ingången till ravinen förstod vi att det måste ha varit  ett säkert sätt att ta sitt liv. Ravinen är smal och trång, med bitvis lodräta sidor och stenbumlingar överallt och innebar att vi fick vada i vatten upp till halsen, ja t.o.m. ta några simtag på ett ställe, trots att det fortfarande inte har regnat mycket. Både Roffe och jag var fulla av häftiga intryck och adrenalin och åtminstone jag kände mig lite mallig över att jag hade klarat det!

Petters Greklandsbesök avslutades den här gången med ett besök i Aten och samtidigt avslutades sommarvädret och blev till höst!

And now to the Google translation.

Now and then we use to say to each other that we’ve been so healthy since we moved here to Karystos. A stress-free life, physical activity and very good food coming close from the source, we usually guess is the reason. September was the month when we got to eat that up. I (Marianne) took a cold with me from Sweden, which broke out after a few days and that, because I neglected it, was to asthma and pneumonia. So when the long-awaited daughter Matilda with her husband Johan and children Hannes and Linus came towards the end of the month, I had to spend most of the time on my back. Roffe still was alert and could swim, fix food and stroll around together with them. Some days. So he got a Karystos-flu with high fever which completely knocked him out! We had planned to hike and make trips all of us together and Matilda and I should take classes in acrylic painting, but now they mostly were for themselves on the beach and down town. Matilda painted acrylic herself along with the teachers Ted and Elizabeth. The days together was not as we had planned, but still it was wonderful to have them here!

After a dip in September, the summer returned in full scale in October, when Fred- Olof and Margareta visited Karystos. Roffe and I started to get our strength back and could make trips and hikes together with them. We visited the several 100 years old market in Kimi, did a  hike in Campos, climbed the ascent of Oxi and did a hike in the gorge of Agios Dimitrios where I worked as a driver. And of course, lots of good food and drink everywhere.

Petter came and had time to eat dinner together with FO / Margaret before they took the earliest ferry back home.

And the summer weather continued. Lots of swimming and snorkeling in the perfect warm water. Walks in the close area where the olive harvest is on its peak . Picnic at the beach at sunset, cabbage pudding and grilled fish at home, and many visits to taverns. One day Roffe and Petter hiked the most famous canyon Dimosarie and I met up with them at the end of the old trail, kalderimin,  after a very lost drive on narrow, bad,  gravel roads without signs.

We also did a three-day tour to northern Evia, through the breathtaking beauty of the area around the highest mountain Mt Dhirfis (1743 m) to the West Coast. Rovies became the starting point for the first day a hike to the waterfall in Dhrimona and the summit of Mt Xiro, and the other day a hike down into the canyon Boulovinena (Nileas) near Keramia. A legend tells that the gorge is named after Boulovinena, a young woman who threw herself into it to escape the Turks. When we went down the slope to get to the entrance of the canyon, we could see that it must have been a ”safe” way to kill herself. The canyon is narrow, with vertical walls and boulders everywhere and  we had to wade in water up to our necks, and even take a few strokes in one place, although it still is dry. Both Roffe and I was full of strong impressions and adrenaline and at least I felt a little cocky that I had made ​​it!

Petters visit in Greece this time ended with a visit to Athens and at the same time the summer weather ended and got to fall!

Hannes och Linus hade många stranddagar och att tajma vågorna och hoppa över är roligt länge!

Glass är gott !!!!!!!!!!!!!!

Är man 8 år har man mycket att berätta för mormor som bor så långt bort.

Vår tur till plattlandet mellan Karystos och Marmari är lätt och intressant, denna gång med Fred, Maggan och Ilse från Norge/Danmark

Turen vid Agios Dimitrios går på ravinens västra sida, högt uppe på smala stigar. Verkligen vackra vyer.

Efter 3 1/2 timmes promenad i ravinen, såg vi ner på havet och Marianne.

Vi kom till en till synes stängd restaurang. Vi knackade på och undrade om vi kunde få mat, vips satt vi vid bordet. Dimitris turen slutade som den ska på en taverna.

När vi går upp till Ochi måste sista etappen alltid börja med att vi går genom porten. Naturligtvis går vi ut där vi kom in!

Att gå upp på Ochi har ibland lite brantare partier där pusten sätts på prov.

Detta motiv är toppen oavsett vilka människorna är, denna gång F-O, Margareta och M

Står man på toppen av Ochi så är det en fantastisk vy.

Det är ett bra år för oliver i år. Ifjol blev det inget. Tydlingen helt normalt.

Det är inte varje dag som man blir bjuden på ett sexårigt starkvin av vinmästaren själv när man är där för att handla vin.

Petter föreslog att vi skulle ta med fika och titta på solnedgången, ett lysande förslag!

Petter och Kanela i solnedgång, tjusigt.

I Dimosariravinen är leden ibland en #kalderimi” – +tusenårig stensatt väg. Dom kunde dom gamla grekerna.

Klippan hade tur att trädet fanns där och fångade upp den annars hade den kunnat ramlat och slå sig.

En rastplats med bad både över och under, avkoppling!

Vi avslutade vår Dimosarietur i Paradisi under platanerna, xom brukligt är.

Mor och son with a view, fotografen njöt.

Från vägkanten c:a 1000 möh vid Mt Dhirfis. Vissa byar ligger lite ensligt!

Far och son njuter av en underbar solnedgång och sällskapet, det är inte så ofta som tillfälle ges.

Ett vackert vattenfall som lockade till bad. Petter nöjde sig dock med….

..gungan som någon hängt upp över vattnet.

Toppvy! Mt Xiros 990 möh.

Tre på toppen!

Vi åt på hotell Agnali i Rovies. Deras tallrik med havets läckerheter är fantastisk, gott och under SEK200 för tre pers.

Som vanligt höll vi på att ta oss vatten över huvudet, men vi kastade oss i!

Det fanns lite grundare vatten ibland.

Längst inne i ravinen blev vattnet så djupt att det var simning som gällde så vi vände.

Petter försöker nå nästa våg att surfa in på. Ni ser honom som en liten våg mellan vågorna.

Jag tror att vi behöver skriva särskilt om Kanela och hennes liv här. Det är nog lite svårt för en svensk att förstå!

I hela Grekland och i vår stad Karystos finns det löshundar, stadshundar, dvs hundar utan ägare. Ingenting som upprör någon här, så länge de inte blir för många eller uppför sig på ett sätt som inte fungerar tillsammans med människorna omkring dem. Så vitt vi vet finns inget egentligt reglemente som talar om vad som ska gälla. Vänligt sinnade människor ger dem mat och beskydd, en del av dem som inte gillar dem avlivar hundar som uppför sig illa, eller när de blir för många.

När vi kom hit för snart precis tre år sedan, fanns en ganska stor grupp hundar, lite obehagliga tyckte jag, när de samlades tätt intill mina ben på väg in till eller från stan. Kanela fanns i utkanten av gruppen, med låg status, lite mobbad kanske man kan säga. Hon försökte närma sig oss, utan att vara påträngande, men, särskilt jag, sa absolut: stopp! Så fick vi reda på att alla löshundarna var behandlade för mask och loppor av veterinärerna, att alla med dåligt temperament var borttagna och att tikarna var steriliserade. Vi upptäckte också att i hundarnas ”uppfostran till stadsmedlemmar” här, ingår att ”folk” kastar sten mot eller på dem när de kommer för nära. Vilket innebär att om man böjer sig ner och tar upp en sten (eller låtsas), så vänder hunden/hundarna i regel genast och ger sig iväg. Vetskapen om detta gjorde att hundkontakterna blev mindre obehagliga och att hundgruppen blev mindre påträngande.

När gruppen höll sig längre bort, smög Kanela sig försiktigt närmare och visade tydligt att hon gärna ville gå tillsammans med oss. Hon började sova utanför huset och följde med oss på våra promenader. Vi la en matta att sova på och började ge henne mat och vatten i skålar utomhus. Tillsammans med vår granne Maria plastade vi in en stor papplåda till koja, som så småningom istället blev till en träkoja byggd av pallkragar. Trots att ytterdörren stod öppen gick hon aldrig in i lägenheten. Förrän plötsligt efter c:a ett år då Roffe stod och lagade mat. Hon kom in till köksvrån, satte sig och tittade en stund och gick ut igen. Därefter började hon komma in regelbundet och fick så småningom en egen sovplats inomhus. Kanela har blivit ”vår” hund, sover och får mat av oss, får avmaskningspiller och loppmedel av oss, följer oss till stan, åker med i bilen, vandrar tillsammans med oss i Happy Hikers osv. Men Kanela väljer alltid själv. Går hon fram till dörren så släpper vi ut henne. När vi vandrar eller går ner på stan har hon inte koppel. Halsband har hon bara som en markering att någon tar hand om henne. Men en ”lydigare” hund får man leta efter! Hon kollar alltid vad vi vill. När hon går med oss i byarna känner vi att vi ansvarar för att hon inte springer in på gårdar eller är hotfull för höns eller killingar. Då är det viktigt att hon förstår att hålla sig nära oss och komma när vi vill.

Kanela är en ovanlig hund, hon har överlevt fler år än de flesta andra hundar här, genom att, helt av sig själv, ha lärt sig att bästa sättet att få mat och kärlek är att vara människor till lags! Hon gör allt hon kan för att bli omtyckt och för att människorna omkring henne ska vara nöjda! Hon har blivit en sorts maskot i Karystos. När vi går på stan säger folk överallt: ”Kanela, pou eivai, hur är det” klappar om henne och har med godbitar till henne. Veterinären (som steriliserade henne) säger att hon är en mycket smart hund. När vi inte fick betala en räkning hos honom sa han: ”Hon är min hund också!”

Vi åker ju bort då och då och på sommaren i många veckor. Första sommaren försökte vi ordna med ”vikarie” när vi for. En familj i huset bakom ville gärna ta hand om Kanela och hon kände dem dessutom väl, brukade ligga och darra i deras altansoffa, tillsammans med deras egen skotträdda hund, när åskan gick eller man sköt raketer i stan. Vi flyttade hundkoja och mat dit. Men icke! Kanela låg utanför vår lägenhet i tre dygn och drog sedan ner på stan. Hämtades och försvann igen. När vi kom tillbaka efter sju veckor hade hon sin plats på stranden bredvid solstolsvakten Nicos vid hotell Apollon och hade blivit vän med alla hotellgästerna. Efter lite tveksamhet  valde hon att gå med oss igen. Men nätterna tillbringade hon för det mesta utomhus tills vintern kom. Andra sommaren lämnade vi henne och förstod att hon skulle klara sig.

Den här sommaren var Magnus och Caroline på Apollon i juli strax innan vi skulle fara till Sverige. Kanela följde med dem in i receptionen och de försökte fösa ut henne. Lite sårad satte hon sig i entrén. Då berättade damen i receptionen att Kanela hörde till hotellet och visade dem att hon hade en egen sovplats bakom receptionsdisken. ”På somrarna bor hon här, men på vintrarna bor hon hos ”svenskarna””, berättade damen!

När vi kom hem efter Sverigebesöket i år dröjde det ett par dagar innan vi träffade Kanela. Men Roffe kollade på hotell Apollon hur hon mådde. ”Joodå, hon bodde där och hade mycket bestämda vanor. Kl 6 på morgonen kom hon, badade och fick mat, sov till 12 och gick sedan till stan där hon fick mat på ett souvlaki-ställe och träffade sina kompisar. Efter ett par timmar var hon tillbaka och sov till kl halv ett på natten då hon återigen gick ner på stan.” Nu har hon för det mesta bytt mat-och sovplatsen till oss, går med oss på våra promenader, men har hittills bara stannat någon natt. Och vi stänger bara undantagsvis ytterdörren för att hon ska känna sig fri!

Kanela har lärt oss mycket om vad en hund kan vara helt på egen hand, utan våra ”dressyrkurser”. Hon är en fri hund, en Lufsen, som gör som hon vill och som enligt många fler än vi verkar vara en mycket lycklig hund! Och vi tror inte att vi någonsin kommer att vilja ha en hund som bara lever på våra villkor, går ut när vi bestämmer och nästan alltid måste gå i koppel.

Jag grunnar ganska ofta på varför hon ”adopterade” just oss, hon har många andra möjligheter, men vet faktiskt inte. Kanske är det just för att vi låter henne vara fri!? Vi känner oss faktiskt lite priviligierade när det är oss hon följer på stan!

 And the Google translation:

I think it´s needed to write especially about Kanela and her life here. It’s probably a bit hard for a Swedish person to understand!

In all of Greece and in our city Karystos there are free dogs, city dogs, ie dogs without owners. Nothing that upsets anyone here, as long as they do not get too many or behave in ways that do not work together with the people around them. As far as we know, there are no real regulations that tell you what to apply. Some people give the dogs food and protection, others who don´t like them, poisen dogs behaving badly, or when they become too numerous.

When we came to Karystos, almost exactly three years ago, it was a rather big group of dogs here. I felt a bit uncomfortable,, when they came close to my legs on the way to or from town. Kanela were on the outskirts of the group, with low status, a little bullied, you might say. She tried to move closer to us, without being intrusive, but, in particular I, said absolutely: Stop! Then we found out that all the free dogs were treated for worms and fleas by veterinarians,  all with bad temper was removed and the females were sterilized. We also discovered that the dogs’ upbringing to ”town- members ” here, includes people throwing stones at them when they get too close. Which means that if one bends down and picks up a rock (or pretend to), then turn the dog / dogs usually immediately and run off. Knowing this made the dog contacts became less unpleasant and the dog group became less intrusive.

When the group was further away, Kanela cautiously sneaked closer and clearly showed that she wanted to go with us. She started to sleep outside our house and to accompany us on our walks. We started to give her food and water in bowls outside. Together with our neighbour Maria, we maid a big paperbox to a hut, which later where changed to a log cabin built by pallet collars. Although the front door was open, she never came into the apartment. Until suddenly after about a year, when Roffe cooked food. Kanela came in to the small kitchen, sat down and watched for a while and then went out again. After that, she began to come in regularly and then got her own sleeping place indoors.

Kanela has become ”our” dog, sleeps in our place, get food, the deworming pills and flea product from us, follow us to town, goes with us in the car, walk together with us in the Happy Hikers etc.. But Kanela always choose herself. If she goes to the door so we let her out. When we go down to the city, she has no leash. Necklace she has, just as an indication that someone is taking care of her. But a more ”obedient” dog may be looked for! She always checks what we wishes. And when she is walking together with us in the villages, it´s important that she does not run into the gardens or threaten hens or lamb. Then she must understand to stay close to us and come whenever we want her to.

Kanela is an unusual dog, she has survived more years than most of the other dogs here. Through, all by herself, having learned that the best way to get food and love are to please people! She does everything she can to be liked and to the people around her to be happy! She has become a kind of mascot in Karystos. When we go around in town, people everywhere say: ”Kanela, pou eivai, how is it” pets her and have the goodies to her. The vet says she is a very smart dog. When we tried, without succeed, to pay a bill, he said: ”She is my dog too!”

We go away some days every now and then and in the summer for many weeks. The first summer we tried to arrange for her when we left. A family in the house behind wanted to take care of Kanela and she knew them well. She used to tremble in their patio sofa, along with their own gun-shy dog, when the thunder went or they shot rockets in town. We moved the doghouse and food to them. But no! Kanela was outside our apartment for three days and then pulled down on the town. Taken home and disappeared again. When we came back after seven weeks she had her place on the beach beside the sunchairguard Nico at Hotel Apollon and had become friends with all the guests. She was a little hesitant at first, but after a few days, she decided to join us again. But she most often spent the nights outdoors until winter came. When we left for the second summer, we knew that she had the power to survive without us.

This summer, Magnus and Caroline were to hotel Apollon in July, just before we were to go to Sweden. Kanela went with them into the front desk and they tried to shoo her out. A little offended, she sat down in the entrance. Then, the lady at the front desk, told them that Kanela belonged to the hotel and showed them that she had a separate sleeping area behind the reception desk. ”In the summers, she lives here, but in the winter she lives with ”the Swedes ”,”  the lady said!

When we got home after the visit to Sweden this year, it took a few days before we met Kanela. But Roffe checked with the hotel Apollon how it was with her. ”Oh yea, she lived there and had very definite habits. At 6 in the morning she came from town, bathed and got food, slept till 12 and then went to the town again, where she got food at a souvlaki-place and met her friends. After a few hours she was back asleep for at half past twelve at night, when she again went down to the city.”

Now, she has mostly changed her eating and day-sleeping place to us and join us on our walks, but use to go away in the night. And we  only rarely close the front door for her to feel free!

Kanela have taught us a lot about what a dog can be, completely on her own, without ”training classes”. She is a free dog,” the Tramp”, who does what she wants and who, according to many more than us, seem to be a very happy dog​​! And we do not think we will ever want to have a dog that lives only on our terms, go out when we decide and almost always have to walk on a leash.

I am quite often pondering about why she ”adopted” just us, she has many other possibilities, but do not really know. Maybe it’s because we let her stay free !? And we indeed feel a bit privileged,  when it is us she follows around town!

Ojojoj vad en sommar kan gå fort!

Vi blev kvar i Karystos ända till mitten av juli, vilket är ovanligt länge. Men anledningen var härlig! Äldsta barnbarnen Emil och Maja kom ner till oss utan vuxet bihang! Vad vi hoppas, att vi så småningom ska få rå om fler av barnbarnen på det viset! Efter några dagar kom pappa Magnus och Caroline efter! Vi hann med en liten ö-luff till Syros och Tinos medan de var här.

Sedan bar det av till Sverige. I år började vi i Östra Strö och har varit i Öllöv på Bjärehalvön, Södra Lindby och Mörbylånga på Öland, i Husqvarna, Uppsala och Storvreta, Håtö utanför Norrtälje, Jäderfors utanför Sandviken, Regnsjö i Hälsingland, i Östersund och Frösön, Åre och Handöl, lämnade husbilen under tak på Backens Trä på Hammarnäshalvön och tog tåget tillbaka till Uppsala och Stockholm innan vi flög hem 30/8.

Vi har träffat massor med släktingar och vänner och upplevt en sommar med grekisk temperatur, de flesta ”lagerpålager”kläderna i väskan förblev oanvända. Vi har umgåtts med gamla ”påskgänget”, gamla kurskamratgänget ”Näckrosorna” och matlaget från Frösön. Roffe har snickrat både här och där och glömt snickarbyxorna i Storvreta. Vi har badat i Halmstad, Öllöv, Öland, Husqvarna, Malmköping, Storvreta, Håtö….. Alldeles för många glassar har vi unnat oss. Vi har ätit kräftor i Storvreta, surströmming i Västbyn på Frösön och klämt ur metervis med kaviar på potatis, ägg och mackor överallt. Roffe har märkt stenblock i Handöl och vi har båda agerat statister på en filminspelning på ett fjäll nära Vålådalen. Jag har promenerat med mamma Inga-Lisa i rullstolen i Uppsala där hon bl.a. hittade 3 par nya skor och shoppade loss på ”Plusvardag”, en butik med hjälpmedel för att förenkla vardagen. Och själva har vi köpt en ryggsäck, sovsäckar och jacka för att ytterligare markera allvaret i planen att gå Pilgrimsleden nästa höst.

Nu är vi hemma i Karystos efter sex och en halv intensiva veckor med värme på alla möjliga vis och nästan det första vi fick ta itu med, var att klippa häcken som fullständigt gått ”bananas” under den tiden!

Det som göms i sand kommer fram när glassen står i glaset.

De e klart att dom e glada när dom laddat med glass i Karystos, mormor Marianne inte minst.

Fam. Wålsten-Björkholm skiner i kapp med den grekiska solen på Siros

En av många grekiska måltider – sallader flera stycken också lite kött och/eller fisk. Läsk till ungdomarna och vin till de vuxna.

De e tur att dom oftast är överens Emil och Maja. För på semestrar umgås man mycket!

Så vacker är Tinos stad. Vi kommer att återvända för att utforska ön närmare.

När solen gick ner i havet steg vattentemperaturen med flera grader!

Denna lilla figur tyckte precis som katternoch hundarna är ett bra ställe att tigga på.

Lite städning i husbilen innan vi gav oss iväg. Än kommer ”gumman” in i förråden.

Farfar med Sam och Lovis på ett fik i Halmstad.

En far och hans ”näst” yngste son! ( Jag vet Johan att jag inte vet!)

En drink innan maten med utsikt över Öresund…….

….sedan en gourmetmåltid tillredd av mästerkocken Tommie.

Tindra och Alex spelar Findusspelet med Marianne. Tindra vann inte stort men dock!

Öland är bra platt men sagolikt vackert i solnedgången. Erik försöker hålla ordning på sällskapet.

Marie och Clarres paradis på norra Öland. Köpt i befintligt skick!

Här gifte vi oss för 32 år sedan, då nedlagd kvarn och nu hantverksby.

Hannes och Linus när vi åt på Ulva kvarn. Vår bröllopssmiddag åt vi i grannhuset 32 år tidigare, då på stampat jordgolv.

Årets tema för Näckrosorna var Hälsingegårdar en bild av en rik tid i landskapets historia!

Näckrosgänget (del av) samlat för fika.

Det syns inte på bilden tyvärr, men vi tror att vi såg älvorna dansa 😉

Fantastiskt bad på stranden i den svenska skärgården, +25 i vattnet och >30 i luften.

Superman Ziggy gör sig beredd att ta sig en tur på födelsedagen……

…. han hann tillbaka för att blåsa ut ljusen på sin önskningsfödelsedagstårta.Pappa Mats kreatör applåderar

Två glada tjejer ur matlaget

Innan surströmmingen måste man ta sig en stärkare dvs. något starkare!

And the Google translation-

Oh my god how fast a summer can pass!

We stayed in Karystos until mid-July, which is unusually long. But the reason was lovely! Our oldest grandchildren Emil and Maja came down to us without adult company! How we hope, that we will have  more of our grandchildren coming down that way! After a few days together, did their father Magnus and Caroline arrive! Among other things, we did a small island hopping to Syros and Tinos together with them all.

Then Roffe and I went to Sweden. This year we started south in Östra Strö and have been in Öllöv Bjärehalvön, Södra Lindby and Mörbylånga on Öland, Husqvarna, Uppsala and Storvreta, Håtö outside Norrtelje, Jäderfors outside Sandviken, Regnsjö in Hälsingland, in Östersund and Frösön, Åre and Handöl. Then we left the caravan car under roof on the Hammarnäshalvön for the winther and took the train back to Uppsala and Stockholm some days before flying home 30:th of August.

We have met lots of relatives and friends and experienced a Swedish summer with Greek temperature, most  of our thick clothes in the luggage remained unused. We have been together with the old ”Easter gang”, the old classmate gang ”the Water lilies” and our ”dinner-friends” from Frösön. Roffe has been building here and there and forgot his dungarees in Storvreta. We have bathed in Halmstad, Öllöv, Parboäng, Husqvarna, Malmköping, Storvreta, Håtö … ..!  We have indulged ourselves far too many ice creams,. We have eaten crayfish in Storvreta, fermented herring in Västbyn and squeezed out meters of caviar on potatos, eggs and sandwiches everywhere. Roffe marked boulders in Handöl and we have both acted as extras on a film set on a mountain near Vålådalen. I have walked with mother Inga-Lisa in the wheelchair in Uppsala, where she, among other things, found 3 pairs of new shoes and looked at everything at ”Plus Everyday”, a shop with tools to simplify everyday life. And ourselves, we bought a backpack, sleeping bags and jackets to mark the seriousness of the plan to walk the pilgrimage next fall.

Now we are back in Karystos after six and a half weeks with intensive warmth in every possible way and almost the first thing we had to deal with here, was to cut the hedge which had completely gone ”bananas” while we were away!