Mitten av mars

Efter några sommar-lika dagar kom ovädret tillbaka, den här gången från nordost. Och oväder här ÄR verkligen oväder! Regnet rusar horisontellt i vindbyar så starka att de lyckas riva upp den nyplanterade oreganon-busken ur sin ändå relativt skyddade plats i altan-rabatten. Segelbåten, som tillsammans med många större fartyg ankrat upp i bukten utanför vårt fönster, lutar hit och dit som om den står för fulla segel i vind och vågor. Det är bara att ta skydd inomhus, med bilen parkerad långt ifrån eventuella flygande takpannor. Tur för oss att Roffe fick igång tv4play igen efter många dagar utan, så att vi kunde dyka ner i fåtöljerna och ”gotta” oss i nöjesprogrammen! Och i slutet av veckan återkom sommaren! Idag, söndag, är vi för första gången svedda på armar och ben av solen.

Vi har börjat på en kurs i grekisk folkdans. Varje måndag-kväll ska vi dansa. Lokalen var full av glada grekiska män och kvinnor, mig och Roffe  och så Stefani från England, medlem i Happy Hikers och vår hjälptolk. Vi började snällt med ”Zorba-dansen” och gick sedan successivt över till mer komplicerade steg och taktarter. Fantastisk hjärngympa, balansträning  och samtidigt hur kul som helst! En och en halv timme bara försvann och det blev svårt att somna med all energi som sprudlade i kroppen!

När vi var i Sverige frågade Sandra vad vi saknade mest. Efter en kort betänketid svarade jag: ingenting förutom barn, barnbarn och vänner! Med den reservationen att vi inte har träffats mycket oftare i Sverige heller. Jag har tänkt lite mer på frågan nu och vill lägga till: rökfria miljöer, att kunna slänga några ord i förbifarten med vem som helst och varmt vatten i kranen!

Vi kämpar på med grekiskan. Det är ett svårt språk och ett språk där vi måste börja om från början. Och det blir tydligt att vi inte är 6-7 år och nybörjare i skolan. Det tar tid, många repetitioner och känns som om vi inte kommer någon vart. Jag försöker lyssna när andra pratar för att hitta bekanta ord och kanske förstå vad de talar om och visst känner jag igen mer, men huva vad långt det är kvar innan jag kan ”slänga käft”! Till hösten tänker vi undersöka om vi kan ta lektioner om vi inte kommit längre själva.

Frågan om vad som ska hända med Kanela i sommar när vi inte är här, blir mer och mer en filosofisk fråga, en fråga om vad som är värt något i livet. Maria tycker att vi ska bygga för utrymmet framför entrén och stänga in henne där och så ger hon Kanela mat och rastar henne = springa i koppel av och an framför huset som hennes hund får göra. George tycker att vi ska ta med henne till Sverige. Vi ser på Kanela som på Lufsen i ”Lady och Lufsen”. I hela sitt c:a 3-åriga liv har hon styrt själv. Den glädje och stolthet hon utstrålar när hon skuttar runt på sina upptäcktsfärder gör oss lyckliga. Hon går och kommer när hon vill, hon väljer, hon är fri! Maria säger att risken är stor att någon som inte gillar hundar tar ihjäl henne i sommar när det är fullt med människor här. Och vi tänker att den risken måste vägas mot hur denna fria varelse skulle må av att vara instängd på en liten het yta och bara komma ut i koppel för att göra sina behov. Det blir alltså till en fråga om det är värt att leva till vilket pris som helst!

This entry was posted in Dagbok. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *