Vi tog oss en mini-semester mellan maj-besöken och juni-besöken. Våra f.d. grannar Zoi och Nikos har just fått sitt första barn Gabriella. Vi ville hälsa på dem, ta med lite smått och gott som de inte fick plats med i sin lilla bil när de flyttade tillbaka till sin hemstad Larissa i mars, och samtidigt se oss omkring längs vägen.
Så i lördags tog vi bilen för att börja med att ”scanna av” norra delen av vår egen ö Evia. När vi passerat öns huvudort Chalkida, där bron till fastlandet finns, började ett helt annorlunda och grönt landskap med branter och raviner, vindlande vägar, skogar och ängar omväxlande med bördiga åkrar. Några km ifrån staden Prokopi vimlade det av vandrare längs vägen. Utan att ha en aning om det, hade vi lyckats pricka in årsdagen av den helige Ioannis död, 27:e maj 1730, som firas stort av 1000-tals pilgrimer och besökare. Osios Ioannis föddes i Ryssland, togs som fånge i kriget mellan Turkiet och Ryssland under Peter den store och gavs som slav åt en turkisk kavalleriofficer i Prokopi. Trots ett mycket hårt liv stod han upp för sin kristna tro och stallet han bodde i blev till en helgedom. Han dog bara 40 år gammal och mirakel började ske där han begravdes, vilket omskrivs både av turkarna och de kristna från den tiden. Även idag sägs det att det sker mirakel vid hans reliker i Prokopis kyrka. För oss räckte det med att besöka marknadsstånden med allsköns tingeltangel som också kommit dit.
Längre norrut påminde naturen oss ibland om Toscana, ibland flyttades vi tillbaka till Sveriges barrskog och till vilken landsväg som helst i t.ex. Hälsingland. Massor att se, vackert, absolut värt att återvända till.
Första natten sov vi i Loutra-Edhipsou på Evias nordvästra sida. Platsen är känd sedan antiken för sina varma källor och enligt mytologin skapades de av Athena för att Hekules skulle återfå sin styrka mellan sina stordåd. Inne på det mest fashionabla spa-hotellets gård, såg vi gästerna strosa omkring i vita badrockar. Själva valde vi den allmänna stranden där det heta vattnet strömmar ut och blandar sig med havsvattnet. Det gällde för oss att hitta en klipp-grop lagom nära utloppen för att inte bränna rumpan. Kanske samma grop som Herkules badade i! Märkligt uppfriskade och avslappnade bestämde vi oss för att för ovanlighetens skull avsluta dagen med en vedugnsbakad pizza, som vi serverades vid ett bord på kajen alldeles utanför vårt hotell.
På söndagen tog vi färjan över till Glyfa på fastlandet, passerade Volos och klättrade på smala serpentinvägar upp på Pilioshalvöns högsta berg (1470 möh). Där ligger skidorten Hania med enorma parkeringsplatser intill liftarna. ”Definitivt häftigare nedfarter än Gustavsbergsbackens” blev Roffes kommentar. Otroliga branter, byar där husen nästan var byggda ovanpå varandra, massor med skog, men bara alla möjliga sorters lövträd. Roffe rattade oss till byn Mouressi på östbranten där vi bodde kungligt och sov i en himmelssäng. Och åt minnesvärda hortokeftades på en terass med utsikt över hela Egeiska havet. Hit ska vi tillbaka för att vandra!
Så blev det sträckkörning till Larissa på måndagen. En stad med 150.000 invånare. Zoi och Nikos hade ordnat barnvakt (de första 40 dagarna ska barnet helst vistas i hemmet i Grekland) och efter babypussande guidade de oss runt. Som allt annat i Grekland är den urgammal med minnen ända ifrån 4000 år f.Kr. Men p.g.a. en jordbävning som förstörde stora delar av staden är den ganska modern och luftig, med lite bredare gator och större torg. Vi trivdes bra och njöt av folkmyllret tillsammans med de ganska trötta nyblivna föräldrarna. Hotellet låg mitt i centrum, vi var tvungna att köra på en av gågatorna för att komma dit.
Ett IKEA-besök och fem och en halv timmes bilkörning senare var vi tillbaka hemma på tisdag kväll. Kanela var ute på byn, men våra grannar Cristos och Katerina hade klappat om henne varje dag och gett henne vatten och mat.
Det kändes som att vi hade varit borta väldigt länge!