Oj, vilken vecka!!

En vecka vi inte kommer att glömma i första taget!

Sista lördagen i juni var vi medbjudna på bröllop! Ett grekiskt bröllop! Vår goda vän Christos syster Eva skulle gifta sig med sin Nicos. Vi fick delta i förberedelserna för bruden i familjens hem. Band och blommor överallt, söta kakor, tsipourou och vin, levande grekisk musik, kindpussar och dans, trångt och otroligt varmt. I rummet intill gjorde brudens väninnor henne vacker. Under applåder och rop kom hon ut till oss andra. Så satte hon sig ner med sin ena sko i handen, de flickor som ville gifta sig ropade sina namn och Eva skrev namnen på sulan under skon. Efter bröllopsfesten skulle det visa sig vilka namn som hade nötts bort. Så hjälpte Christos, som familjens manlige överhuvud,  henne på med skorna och smyckena och det blev dans. Eva och Evas mamma, Evas syster och mormor, Christos, till slut dansade alla hennes släktingar i ringen.

Nere på gatan, där dekorerade bord med sötsaker och drycker (bl.a. Absolut) stod uppdukade, väntade Nicos med sina släktingar och goda vänner. Alla utom de närmaste gick ner och skanderade: Eva, Eva….. Mormor kom ner. Mamma kom ner. Till slut kom Eva, men efter några trappsteg vände hon tillbaka in. Tredje gången hade hon Christos med sig, som – eftersom fadern är död – överlämnade bruden till brudgummen.

Så tågade alla till kommunhuset där löften och ringar utbyttes. Och brudbuketten kastades. Kan undra om det namn som inte nöttes bort på skon, var detsamma som på kvinna som fångade buketten?

Alla tågade vidare ner till torget och längs hamnen bort till Arkipelago där borden stod dukade. En stor och god buffé och sedan grekisk dans. I en stor ring, i flera ringar dansades det, i en dans som säkert varade i 20 minuter. Den som inte orkade längre klev ur, andra klev in, den som ville gjorde improvisationer under jubel. Senare på natten blev det 60/70-talsmusik och vi buggade, när jag tappade andan buggade Roffe med Christos moster Eva så att ungdomarna runt om applåderade! Strax därpå tog vi vår ”gorona” hem i den svala nattluften, vi var trötta och Roffe hade bekymmer med magen.

Och så började ett helt annat kapitel:

Efter tre timmars sömn väcker Roffe mig för att han har riktigt ont i magen.

Söndag morgon kl 6 åker vi till akutmottagningen på Karistos sjukhus. Roffe läggs in med arbetsdiagnos: förstoppning. Ett helt dygn med smärta,  tre lavemang utan resultat och en underlig röntgenbild senare skickas han/vi med ambulans till sjukhus i Aten. Ingen av oss har en aning om var vi är eller vad som väntar. Roffes bår körs in på akutmottagningen, in i ett myller av skadade människor och deras släktingar. Öppna dörrar överallt mellan korridorer, väntrum och salar. Svårt skadade blandade med skrubbsår och psykiska problem. Läkare och sköterskor som strömmar fram och tillbaka och försöker jobba med anhöriga hängande i rockärmarna. Nya bårar och rullstolar med skadade plöjer sig hela tiden igenom folkmassan och in i läkarnas mottagningsrum. Vi blir fullständigt stumma.

Sex nätter senare, på tre olika avdelningar, i fyra olika rum, med sista natten på hotell i Aten, är vi hemma igen, ganska tilltufsade men lyckliga. Diagnosen gick från förstoppning – tarmvred – något utanför tarmen som trycker till – njurar/urinvägar/operation – till en stor njursten som pga innervationen stoppade tarmen från att fungera. Roffe fick ingen mat eller dryck på nästan fem dygn.

Vi har lärt oss mycket om den grekiska sjukvården där patienten fortfarande är ett föremål i en säng och där doktorn vänder sig till mig för att fråga om hans hälsotillstånd. Där underläkarens ord utan pardon raderas av överläkaren på ronden. Där anhöriga måste slåss för sin plats i kön till läkarrummet, fräckast går först. Där alla anhöriga får befinna sig vid sängarna alla tider på dygnet.

Men vi har också rörts till tårar av alla som hört av sig och som har stött oss på olika sätt och vis. Vi visste inte att vi hade så många vänner här!

Vi är hemma, det var inte ”det värsta” och nästa eventuella gång vet vi vad som gäller, då packar vi med oss både handduk och toapapper!