Vi har haft några dagars nordlig vind med kyla och snön kröp ner ända till 200-250 metersnivån. Det är en ganska märklig känsla att gå i sina vinter-Craft, med snön piskande mot ansiktet i bland grönskande gräs, vårblommor och prunkande mandelbloms-och mimosaträd.
I början av veckan tog vi en riktigt lång och kall tur upp på berget via byn Mekounidha mot 450 meters höjd och sedan en gammal grusväg över till Mili, byn som har varit utgångspunkten för många av våra vandringar. Förra året tog vi den grusvägen när vi ville bestiga M. Ochi från baksidan. Vi mindes den som en trevlig smal väg längs bergskanten, farbar med en robustare bil om man skulle vilja. Nu fick vi verkligen se vad sommarens störtregn har ställt till med! Bitvis är vägen helt raserad, träd, jord och stenar har följt med vattnet nedför bergssidan och vid en bäckravin var överfarten helt bortspolad. Vi fick söka en väg ner genom leran för att komma förbi och ingen bil kommer att köra där igen. Sorgligt och ett exempel på hur fort det som människan bygger kan försvinna! Så när vi hittar de sten-belagda stigarna som har flera tusen år på nacken, förstår vi att det är små underverk vi ser!
Vi bor bra, i utkanten av staden men nära till all service, 7 min till torget, 10 min till bästa bagaren och 15 min till gymmet i utkanten på andra sidan stan. Det är bara en äng och en kyrkogård mellan oss och en härlig strand vid havet, och på ängen står ofta en häst och betar. Sporthallen är alldeles bakom oss med wolleyboll-matcher på schemat. I lägenheterna runt oss bor flera greker som vi sakta lär känna. Kanela bidrar till många samtal med andra hundägare eller hundälskare.
Hundkojan är snart klar. Den ska ha öppningsbart snedtak och målas grön i samma färg som fönsterluckorna. Vi vet bara inte riktigt var vi ska placera den så att hon kan bo i den även i sommar när andra personer hyr in sig i lägenheterna. Tänk om de inte skulle tycka om henne!
I slutet av veckan vände vinden till sydlig och värmen kom tillbaka. Härligt att kunna öppna alla fönsterluckor och släppa in ljuset igen! Det är inte konstigt att solen har dyrkats som en gud i många religioner. När den värmer huden blir man verkligen lycklig!
Kanela och jag gick en promenad i solen medan Roffe snickrade på hundkojan. Efter bara några minuter befann vi oss mitt i ett jordbrukslandskap, i en ljudmatta av kacklande höns och gäss, fågelkvitter, skällande hundar, bräkande får och getbjällror och med vågornas dån hela tiden i bakgrunden. Man kan förresten stöta på både får, getter och höns mitt i stan. Vi bor som sagt bra!