Mitten av februari

Det är fortfarande ganska kallt och av och till blåsigt. Men vi börjar få till ett fungerande system inomhus med AC:n, kaminen och takfläkten. Och till nästa vinter ska vi komplettera med olje-fyllda element under fönstren, tjockt draperi framför altandörren och extra tätnings-lister överallt. Kylan är inte på något vis avskräckande, aktiva kan vi vara i alla fall och det är ganska skönt att kura under filtar efter en långpromenad.

Den här veckans ena långtur gick till en stenlagd gammal väg som vi vände vid med vandringsgruppen i söndags. Jag vet inte riktigt varför jag är så fascinerad av dessa nötta stenvägar. Det handlar på något vis om känslan av att ingå i ett sammanhang, i en hel räcka av generationer som har gått på precis samma stenar tills de har blivit blanka av nötningen. Nyfikenhet på varifrån vägen kommer och vart vägen leder. Jag blir oerhört imponerad av att de har konstruerats på ett sådant sätt att de har kunnat hålla århundrade efter århundrade, när de moderna vägarna är fulla av potthål och rinner bort redan efter några år!  Stenvägen slingrade sig brant uppför i serpentiner tills den gick över i nyare beläggning och vidare till ett val antingen högre upp på berget eller längs bergskanten till akvedukten nedanför Kastello Rosso. Vi valde vägen mot akvedukten och fick en promenad i ett grönt och frodigt urgammalt kulturlandskap. Här vill vi verkligen gå igen tillsammans med våra vänner!

Roffe har tagit sin första löptur på nästan en och en halv timme längs med västra sidan av bukten. Kanela sprang tillsammans med honom, medan jag letade efter ett utgrävningsområde, Plakari, som jag läst om i nya arkeologi-boken. I boken finns en bild på en sten med uthuggna nischer som ska ha varit en helgedom högst uppe på kullens topp på 800-talet före Kristus. Den står på grunden av en bosättning från 3500 år f.K.  Jag hittade klippblocket, ställde mina 2000-talet efter Kristus-stavar  lutade mot den och fotograferade.

Vi fick en inbjudan att fira torsdagen Tsiknopemti,  ungefär ”kött-torsdagen”,  på restaurang To Rema  i Aetos tillsammans med  bl.a. några av dem vi träffade på gruppvandringen i söndags. Tsiknopemti är sista tillfället för grekerna att äta kött före fastan och firas ordentligt. Lokalen var pyntad ungefär som till en svensk kräftskiva, alla hade en bunt serpentiner på sin tallrik som kastades åt alla tänkbara håll och när vi hade ätit förrätten kom dansen igång. Fyra grekiska låtar och en internationell. Roffe och jag började dansa till ABBA, sedan dansade de flesta med i de grekiska grupp-danserna och Roffe deltog t.o.m. i en manlig ”utmaningsdans”.  Några av de unga grekiska männen dansade ren uppvisningsdans!

Nu vet vi att det finns möjlighet att lära sig grekiska danser här och det ska vi givetvis börja med. Och vi har fått flera nya kontakter och kanske vänner, de flesta invandrade från England, Frankrike eller USA, som bott här i många, många år.

Söndagsturen blev också en långtur, den här gången klev Kanela frivilligt in i bilen och vi for österut till Boursie där vi gick längs kusten så långt vi orkade. Solen strålade och vi hade skippat långkalsongerna för första gången i år. Efter några km kom vi till en nybyggd kyrka som låg vackert med utsikt över havet. Där tände vi ett ljus och vände tillbaka till bilen. Hemma blev det Roffes kycklingsoppa med gott vitt vin från Montofoli.

Vi känner oss privilegierade som får bo här, vandra så mycket vi vill i de vackra och intressanta omgivningarna, äta av de lokala råvarorna och lära oss så mycket nytt!